Någon mer med särbegåvat barn?

Hade flera assistenter och personligt anpassad schemaläggning hela grundskolan, om det nu är sådant som är kännetecknande för särbegåvning. Lärde mig dock knyta skorna väldigt sent, så lite rainman-indikatorer där kanske. Läser dock inte två sidor parallellt ur böcker.
Misstänker att jag var grovt understimulerad av läroplanen. Lyckligtvis fick jag en egen laptop redan i mellanstadiet, inte så mycket att hänga i granen kanske, men detta var på nittiotalet och var ju en ganska dyr pryl att ha på den tiden. 

Det är det inte nej. Det bästa man kan göra som föräldrer tror jag är att stimulera intressen samt knyta samman de till stiftelser som jobbar med just sådana begåvningar, så att de kan bidra till att lösa "stora" globala problem. 

Jag var ett särbegåvat barn. Presterade medelmåttigt i skolan, pluggade aldrig men kunde ju komma ihåg lärargenomgångarna vilket tog mig genom skolan. Samtidigt läste jag mycket avancerad litteratur och ägnade mig åt programmering på fritiden. Hatade matte. HATADE. Ville förstå sammanhangen vilket jag inte fick, man skulle bara "följa reglerna". Tänk om de kunde ha visat mig uträkningen som ledde till regeln? DET hade jag förstått. Min logiklärare på uni tyckte att jag skulle plugga abstrakt matematik, då förstod jag att det nog inte var min matematiska förmåga som var problemet.

Ifrågasatte lärarna och kunde inte låta bli att knäppa dem på näsan när de hade fel, så det var bara några få lärare som tyckte bra om mig. Jag ÄLSKADE enskilda arbeten, då fick jag grotta ner mig i research. Det hände att jag fick dåligt betyg för att jag tagit med sådant som läraren inte känt till eller för att jag skrivit ur ett speciellt perspektiv läraren inte förstod (!!!).

Perfektionist var jag då, och perfektionist är jag än. Har fortfarande stora behov av att få styra mitt eget arbete och hatar detaljstyrning.

Jag läser sidan på Mensa och blir både fnissig och lite beklämd. Tror att jag kan kryssa av varenda punkt...

BTW, var inte stökig men sågs som mycket besvärlig och "tvärsöver" med udda tankar och idéer. Min språkförmåga låg långt över mina jämnårigas, vilket innebar att de helt enkelt inte förstod vad jag pratade om många gånger.

Har en tonårig son med atypisk autism som har stora problem med motivation, uppmärksamhet, motorik och dagligt liv. Samtidigt är han minnessavant dvs han minns på ett sätt som vanliga människor inte gör. Exempel är att citera ordagrannt diskussioner för månader och år sen. Eller att rabbla hela dialogen i en 1.5h lång spelfilm, ord för ord. Dock kan jag inte påstå att det hjälper honom att prestera i skolan när motivationsproblematiken är så låg. Vi föräldrar är normalbegåvade men var högpresterande som barn.

Testa att få honom att plugga språk. Något säger mig att minnet skulle vara en väldigt stor fördel i t.ex. kinesiska, latin m.fl. "komplexa" språk.

Det är verkligen inte lyxigt med ett särbegåvat barn. De är ju oftast riktigt dåliga när det gäller det sociala.

Har en sårbegåvad dotter och det är verkligen inte kul.

Det är knappast till en nackdel att vara dålig på det sociala om man undviker det sociala och fokuserar på prestanda istället, om du förstår hur jag menar.

Jo det är det. Mitt barn lider verkligen av det.

Det där tycker jag är lite märkligt bara. Jag vet i vuxen ålder att jag inte alls är socialt "dålig", tvärtom är jag socialt begåvad pga mina känselspröt. Det handlar om sammanhang. Alla vill höra i ett sammanhang och det är svårt att göra när klasskompisar inte förstår vad man pratar om, orden man säger eller intressena man ägnar sig åt. Jag tror att man dessutom är mer utsatt för det som flicka, eftersom "nördande" dessutom innebär att man i viss mån bryter mot en könsnorm.

Jag har inte lidit av min särbegåvning annat än i två sammanhang: i grundskolan (gymnasiet hamnade jag i en högpresterande klass och med en del lärare som gav oss extrauppgifter som låg på universitetsnivå vad gäller komplexitet) och som föräldraledig i umgänget med andra föräldralediga mammor. Tror inte jag sa kvastskaft under fyra års tid, det ger inte så mycket att diskutera blöj- och klädmärken. Minns när jag började jobba och kom hem efter ett event - då sade jag till min man, överlycklig, att jag suttit och pratat med en person i flera timmar, om ämnen som engagerar mig (i det här fallet pophistoria) och JAG ÄR INTE SOCIALT HANDIKAPPAD! Lite dråpligt, men jag hade (återigen) lyckats intala mig själv att jag var det.

Din dotter kanske behöver hitta ett umgänge med likasinnade som kan förstå henne?