Inlägg från: Anonym (Empatilös?) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Empatilös?)

    hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

    Kan man sluta älska sina barn? Jag har 2 barn som är i skolåldern, deras pappa finns bara med lite ibland. Vi ligger i en vårdnadstvist och han har inte varit snäll, alls. Det har varit en låååång process och barnen har såklart farit illa både innan och medans och fortfarande. Tyvärr har vi inte fått någon hjälp någonstans trots att jag dragit i varje litet halmstrå som jag kunnat. Varken soc, familjerätt el bup har plats för oss el iaf barnen. Det är framförallt ett av barnen som jag känner att jag kanske inte längre älskar, barnet gör allt för att få mig att må dåligt och är inte nöjd förren jag är arg el ledsen. Om jag känner mig glad så trycker barnet ned mig så mycket barnet kan ända tills jag tappar mitt humör och antingen börjar gråta el blir arg. Jag ser många egenskaper hos barnet som påminner om pappan. Pappan har efter skilsmässan hamnat i nån form av depression och utvecklats till en psykopat som har gjort allt för att trycka ner mig och ett av barnen.

    Allt detta har tagit hårt på mig och efter ett antal år nu så börjar jag känna att jag tvivlar på min kärlek till barnet som behandlar mig illa. Om jag är ledsen är barnet glad, om jag är glad försöker barnet trycka ner mig till att bli ledsen och arg. Lyckas inte barnet så är barnet argt och ledset. Det är helt sjukt faktiskt hur likt barnet beter sig som pappan. Nu har jag börjat avskärma mig från barnet så som att jag inte vill sitta nära i soffan, jag vill inte ge godnatt kram jag vill liksom inte vara nära barnet alls. Hur ska jag återfå kärleken till mitt barn? Jag vet med huvudet att det är fel hur jag känner men jag kan liksom inte hejda min känsla av irritation när barnet kommer i närheten. Idag efter skolan så gick jag bara och la mig. Orkade inte laga mat el prata med barnen så dom tog någon frukt och tittade på tv. Jag vill göra likadant imorgon igen och dagen efter det och dagen efter det i all evighet tills dom blir stora. Ska jag soc anmäla mig själv? Trots att det då kommer gagna pappan i tingsrätten senare? (Han slår dom, mobbar och kränker dom)

  • Svar på tråden hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (F) skrev 2017-01-17 21:14:29 följande:

    Vilken fruktansvärd situation du är i, TS! Sorgligt att det inte finns plats för er någonstans, för det låter som att ni verkligen behöver det. Hur länge har barnet betett sig på det viset? Kan det vara något övergående? Det låter så hemskt att tvivla på kärleken till sitt barn, och att hela denna situation är så tärande. Och hos pappan kan ju barnen inte bo om kränkningar och slag sker. Då låter ju fosterhem som ett betydligt lämpligare alternativ.


    Vet inte om det är något övergående, kanske är det så men jag tror att jag känt såhär ganska länge nu utan att riktigt förstå det. Så svårt att förklara.

    Barnet har varit såhär i ca 3 år, för ca 2 år sedan berättade dock barnet att pappan sagt att jag ej älskar barnet lika mycket som det andra. Jag förstår ju att det ligger och gror i barnet även om jag förklarat och visat att så absolut inte är fallet. Dock har barnets beteende i alla dessa år börjat göra att pappan kanske till slut får rätt på det påståendet.

    Jag har funderat på fosterhem många gånger och läst lite om hur det funkar men det finns så många skräckhistorier på nätet om hem som inte varit bra.
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (409) skrev 2017-01-17 21:17:42 följande:

    Hur gamla är barnen?


    Inte tillräckligt gamla för att flytta hemifrån än tyvärr
  • Anonym (Empatilös?)
    Pedalen skrev 2017-01-17 21:25:40 följande:

    Ansök om stöd via socialtjänsten, igen och igen. Så kan du inte ha det! Kontakta även vårdcentral och be att då en samtalskontakt!


    Har gjort det, min privata samtalskontakt som jag betalar enormt mycket för har tom ringt runt till alla olika handläggare och krävt att jag ska få hjälp men det finns ingen plats någonstans tyvärr. Finns för många barn som lider i sverige för tillfället
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (Tuva) skrev 2017-01-17 21:28:56 följande:

    TS, sök hjälp via BUP snarast!
    Inget barn förtjänar att må så dåligt. Inte du heller. Men du har makten i dina händer. Barnet kan inte själv förändra sin situation.

    Gör mig ont att höra att ni alla lidit så länge. Låt inte detta vänta. Barnen behöver definitivt samtalskontakt via BUP. De måste få bearbeta sina känslor och bli trygga och stabila individer.
    Men bara du kan sätta igång detta åt dem.


    Har kontaktat 2 olika bup mottagningar. Dock vill dom inte ta emot oss då dom anser att barnet/barnen inte har tillräckliga problem. Dom hänvisade mig till någon form av familjerådgivning istället.

    Problemet är att jag kontaktat
    Komet, skilda världar, vc barnpsykolog, bup, skolans kurator och nu senast familjerådgivning. Alla dessa instanser påstår att antingen finns det ej plats eller så måste den andra föräldern godkänna att barnen kommer dit, eller så har inte barnen och jag tillräckliga problem. Tyvärr är det såhär det ser ut i samhället nu
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (M) skrev 2017-01-17 21:39:53 följande:

    Det spelar ingen roll om du tror eller inte tror dig älska barnen, du ska banne mig inte få dem att tro något annat än att du älskar dem mest i hela världen. Du ska se till att de får en trygg och stabil uppväxt. Hur kan du ens fundera på fosterhem? Hur tror du barnen kommer må i vetskapen att deras ena förälder slagit dem och den andra övergett dem. Jag tycker inte ett dugg synd om dig, ta dig i kragen och gör det till din uppgift att göra tillvaron bra för dina barn. Berätta för dem att du älskar dem, även om du inte tror dig mena det, ge dem kramar och pussar, hitta på roliga saker tillsammans.. Och att låta de sova hungriga är inte ok! De är beroende av dig och du har satt de till världen!!! De har inte valt dig, du har valt dem. Det är din skyldighet att deras liv blir bra! Sluta tycka synd om dig. Förstår du inte att barnet är dum mot dig för att hen känner och vet om att du inte älskar hen? Hur skulle du känna om du var hen tror du? Hen söker uppmärksamhet från dig!

    Livet är orättvist, jag kan inte ens få barn trots att jag inte önskar mig något annat...


    Jag har gjort allt det du skriver ända tills för någon vecka sedan när jag började inse att jag är så otroligt trött på att behandlas som skit trots allt jag gör. Har alltså inte tvivlat på min kärlek till barnen förrens för någon/några veckor sedan då jag insåg hur jag känner innerst inne.

    Dom fick ej sova hungriga. Dom åt frukt och så sa jag att dom kan ta vad dom vill i skåpen själva för jag är för trött för att laga mat idag.

    Barnet i fråga får massa uppmärksamhet för att jag i min enfald trott att barnet kommer tycka om mig mer då men det spelar ingen roll hur många timmar jag än spenderar med barnet, det tycker inte om mig ändå. Jag har haft otaliga dagar då det andra barnet ej "fått" vara med men det hjälper inte.

    Vill du hjälpa mig med barnen?
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (M) skrev 2017-01-17 21:57:42 följande:
    Barnets problem är att du inte älskar hen. Allt hen gör är resultatet av det faktum att du inte visar barnet ömhet och kärlek. Om du börjar göra det, så ska du se att barnets problem kommer lösa sig med tiden, när hen börjar känna sig älskvärd och önskad. Det är SÅ simpelt.. Det är inte svårt, du behöver bara anstränga dig lite, men det är din uppgift som mamma. Det borde inte kännas ansträngande men nu är det som det är, det viktigaste är att barnet får må bra, oavsett vad. Och det ska du se till! Vill inte du, när du är gammal och grå, se tillbaka på barnens uppväxt och tänka att du gjorde allt för dina barns välbefinnande?
    Fast barnet har behandlat mig såhär i drygt 3 år. Barnets behandling har fått mig att börja känna såhär, inte tvärtom.

    Jag anser att jag gjort allt jag kan, men hur kan man hitta styrkan att fortsätta kämpa när man blir trampad på och aldrig någonsin får andas? Aldrig få känna sig värd någonting? Jag känner mig värdelös varenda dag hela tiden. Barnet är aldrig någonsin nöjd vad jag än gör
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (Hur fan är det möjligt?!) skrev 2017-01-17 22:06:37 följande:

    Jag kan inte tro det jag läser! Man kan inte bara sluta älska sitt barn! Jag gick igenom ett helvete med två utav mina barn för 6,5 år sen och min bebispojk höll på att dö! Han blir 7 i år och har perioder med vredesutbrott utan dess like. Han har haft sönder glasrutor i vårat hus och sina egna saker. Han blir som en annan person när han är arg. Han skriker ibland att han hatar oss och önskar livet ur oss. Han sätter sig på tvären och är jättesvår att få iväg till skolan. Han har förmodligen nån diagnos men har en depression just nu dessutom och alla sina känslor på utsidan. Han vill också få oss arga och ledsna, mig och min man,;sina syskon. Vi som älskar honom mest och gör allt för honom och hans systrar. Han har även slängt in min älskade katt i tvättmaskinen, min katt som jag haft i 14 år. Men han har en underbar sida också. Han kan vara otroligt kärleksfull och gosig. Klok och klipsk. Ritar teckningar och skriver "mamma" med hjärtanågon och han är en fantastisk storebror och lillebror när han vill. Å trots att vi ser mer o mer av hans dåligadress sidor just nu så älskar vi våran son och fortsätter att visa det samtidigt som vi såklart sätter gränser och jobbar med hans problem. Han är liksom sina systrar en del av mig. Jag ser tyvärr också hans sjuka, biologiska pappa i honom när han beteer sig som värst men det är inte hans fel, han minns ju inte ens bio pappan. Jag fokuserar på min kärlek för min son. Ryck upp dig och börja inse hur jävligt livet vore utan dina barn


    Ok, så hur har du orkat då? Var får du din styrka ifrån? Har du avlastning någon gång? Har du/ni fått hjälp någonstans?
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (M) skrev 2017-01-17 22:11:29 följande:
    Det är dina barn, inte mina. Jag kan inte göra något för att få dina barn att må bättre, det kan bara deras mamma, för det är din beräftelse dem vill ha, inte min. Om jag kunde hjälpa dina barn på något sätt så hade jag gärna gjort det. Har du försökt prata med barnet om varför hen beter sig på det sättet? Har du berättat att du älskar barnet mest i hela världen? Är barnet så pass stort att den kan läsa? Skriv i så fall ett brev till hen till att börja med, om det känns jobbigt att prata.

    Du kan vända dig till vårdcentralen för att få samtalskontakt, har du gjort det?
    Jag har pratat med barnet så otroligt många gånger, och vi har kommit överens om hur vi ska göra nästa gång det är på väg att bli bråk. Vi har kramats och det har känts bra ända tills nästa dag då barnet återigen börjar sin dåliga behandling av mig. Jag har då svalt och svalt och sedan påmint om vad vi kommit överens om föregående dag och att jag kommer göra precis så som barnet sagt att jag ska göra (i detta fallet lämna barnet ifred och ej prata med det, då barnet har sagt flera gånger att barnet helst vill att jag bara låter det vara när det är argt el haft en dålig dag i skolan). Men det är som att barnet blir mer provocerad ju lugnare jag är. Och då är vi återigen där att barnet liksom inte ger sig förren jag blir arg el ledsen, först DÅ blir barnet gladare. Detta händer varenda dag

    Ja jag har samtalskontakt. Tyvärr sitter den tjejen mest och ojjar sig över hur allt varit och allt pappan utsatt mig o barnen för. Jag upplever inte att jag får några konkreta tips på hur jag ska må bättre.

    Det där med att skriva brev var ett jättebra tips, tack!
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (M) skrev 2017-01-17 22:18:47 följande:
    Du är inte värdelös, jag tror och hoppas att du vill dina barns bästa. Jag tror att barnet har tagit skada av pappans behandling med mobbning och stryk, er skilsmässa och vårdnadstvisten. Om du mår dåligt så känner barnen av det, även om du inte tror det. Och du finns närmast tillhands när barnet avreagerar sig. Men barnet älskar dig, det kan du vara säker på. Ett barn vill inget hellre än att ha sina föräldrars bekräftelse och kärlek. Är barnet jämt så, eller bara ibland? Kan du se något mönster i när barnet beter sig dumt mot dig? Hur funkar barnet i skolan? Har du avlastning av släkt eller vänner som kan ha barnen ibland?
    Barnet är så här dagligen, finns inga direkta mönster. Jo det blir lite värre efter kontakt med pappan.

    Barnet har haft det svårt i skolan med kompisar. Ingen i min familj har riktigt tid, har fått hjälp någon gång då o då men det är efter att jag sagt att jag desperat behöver hjälp. Ingen som med glädje el av egen fri vilja vill hjälpa mig tyvärr.
Svar på tråden hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?