hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

Det spelar ingen roll om du tror eller inte tror dig älska barnen, du ska banne mig inte få dem att tro något annat än att du älskar dem mest i hela världen. Du ska se till att de får en trygg och stabil uppväxt. Hur kan du ens fundera på fosterhem? Hur tror du barnen kommer må i vetskapen att deras ena förälder slagit dem och den andra övergett dem. Jag tycker inte ett dugg synd om dig, ta dig i kragen och gör det till din uppgift att göra tillvaron bra för dina barn. Berätta för dem att du älskar dem, även om du inte tror dig mena det, ge dem kramar och pussar, hitta på roliga saker tillsammans.. Och att låta de sova hungriga är inte ok! De är beroende av dig och du har satt de till världen!!! De har inte valt dig, du har valt dem. Det är din skyldighet att deras liv blir bra! Sluta tycka synd om dig. Förstår du inte att barnet är dum mot dig för att hen känner och vet om att du inte älskar hen? Hur skulle du känna om du var hen tror du? Hen söker uppmärksamhet från dig!

Livet är orättvist, jag kan inte ens få barn trots att jag inte önskar mig något annat...

Barnets problem är att du inte älskar hen. Allt hen gör är resultatet av det faktum att du inte visar barnet ömhet och kärlek. Om du börjar göra det, så ska du se att barnets problem kommer lösa sig med tiden, när hen börjar känna sig älskvärd och önskad. Det är SÅ simpelt.. Det är inte svårt, du behöver bara anstränga dig lite, men det är din uppgift som mamma. Det borde inte kännas ansträngande men nu är det som det är, det viktigaste är att barnet får må bra, oavsett vad. Och det ska du se till! Vill inte du, när du är gammal och grå, se tillbaka på barnens uppväxt och tänka att du gjorde allt för dina barns välbefinnande?

Det är dina barn, inte mina. Jag kan inte göra något för att få dina barn att må bättre, det kan bara deras mamma, för det är din beräftelse dem vill ha, inte min. Om jag kunde hjälpa dina barn på något sätt så hade jag gärna gjort det. Har du försökt prata med barnet om varför hen beter sig på det sättet? Har du berättat att du älskar barnet mest i hela världen? Är barnet så pass stort att den kan läsa? Skriv i så fall ett brev till hen till att börja med, om det känns jobbigt att prata.

Du kan vända dig till vårdcentralen för att få samtalskontakt, har du gjort det?

Du är inte värdelös, jag tror och hoppas att du vill dina barns bästa. Jag tror att barnet har tagit skada av pappans behandling med mobbning och stryk, er skilsmässa och vårdnadstvisten. Om du mår dåligt så känner barnen av det, även om du inte tror det. Och du finns närmast tillhands när barnet avreagerar sig. Men barnet älskar dig, det kan du vara säker på. Ett barn vill inget hellre än att ha sina föräldrars bekräftelse och kärlek. Är barnet jämt så, eller bara ibland? Kan du se något mönster i när barnet beter sig dumt mot dig? Hur funkar barnet i skolan? Har du avlastning av släkt eller vänner som kan ha barnen ibland?

Jag måste be om ursäkt till dig för att jag gick så hårt på dig i början av tråden. Utifrån det du skrivit så tycker jag att du verkar göra allt för dina barn och för att få dem att må bra. Jag tycker som jag tipsade om förut att du ska skriva ett brev till barnet och berätta hur du känner. Skriv hur mycket barnet betyder för dig, hur du känner när det blir tjafs (viktigt är att inte skuldbelägga), vad du önskar att ni hade för relation osv. Och skriv i slutet av brevet att barnet får gärna skriva tillbaka till dig, om hen föredrar det framför att prata. Ibland kan det vara lättare att ta till sig skrivet ord än uttalat, likaså är det ibland lättare att skriva vad man känner/tänker. För mig är det så i alla fall. Fråga om barnet kan tänka sig att följa med dig och prata med någon, att åtminstone ge det en chans en gång utan förpliktelser om att fortsätta sen. Jag tror att barnet är argt på pappan och tar ut det på dig, hen känner säkert dubbla känslor gentemot pappan och du är den enda som finns där och kan ta emot det. Försök att vända på det, barnet litar på dig så pass mycket att hen vågar bli arg på dig. Med det sagt innebär det inte att det är ok för det. Jag tycker att det bästa du kan göra när barnet beter sig illa är att försöka ignorera det. Gå till ett annat rum och kom ut när barnet lugnat ner sig. Kanske känner barnet sig "trängd och provocerad" när du försöker läsa konflikten under stundens hetta. Jag är likadan, jag vill vara ifred när jag är arg. Genom att bekräfta barnet, oavsett om det är positiv eller negativ bekräftelse, så "uppmuntras" barnets beteende, framförallt om hen beter sig så för att fånga din uppmärksamhet. Jag tror att barnet testar dig, när du blir ledsen så betyder det för barnet att du bryr dig, vilket glädjer barnet för att hen vill inget annat än just ha din kärlek.

Fel, det bästa du gjort är att skilja dig från en pappa som slagit och mobbat sina barn. De hade knappast fått en bättre uppväxt om du stannat. När de blir vuxna kommer de tacka dig, för att du inte stannade hos en man som behandlade de illa. De kanske inte inser det nu, men tro mig det kommer. De kommer beundra dig för att du stått upp för dem och de kommer se att du gjort allt för dem. Var snäll mot dig själv. Du verkar vara en fantastisk mamma. Synd att du inte har något stöd från nära anhöriga eller vänner. Vet de hur du har det?

Bra att du tänkt skriva ett brev! :)

Hur går det för dig/er?