hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

Herregud vad jag känner igen mig. Mitt ena barn är så oerhört genomtänkt elak mot mig. Det är en sak med ett bråkigt barn- hennes lillebror tex kan vara stökig och arg och skrikig- men sakerna hon säger till mig är så avgrundsdjupt elaka (11 år, 2 småsyskon).

Vi har pratat och blivit sams 1000 ggr. Men sen börjar det om igen.

Jag har också fått svårt att vara nära henne. Ber hon om kli på ryggen så gör jag det såklart men det tar emot. Det tar emot enormt att trösta fysiskt när hon ramlat och skrubbat knät.

I mitt fall är det inte en skilsmässa som ligger bakom. Jag har försökt analysera och det kan vara en förlossningsdepression som startade detta. I kombination med att hon är storasyster och jag omedvetet (mot min vilja) förväntar mig mer av henne? Hon har så länge jag kan minnas haft en negativ 'grundsyn'. Om något är bra finns det alltid ett 'men' med. Hennes glas är alltid halvfullt (eller tomt..).

Jag vet inte. I de fallen där det handlar om dålig tidig anknytning tipsas man om att som du, 'överdriva' omsorgen ett tag för att öka anknytningen. Har provat, och jobbar fortfarande på det, men jag kan inte se att det hjälper. Jag känner mig helt maktlös. Detta är förstås också ett otroligt svårt ämne att vara ärlig om- inte precis att man frågar en kompis hur man ska börja älska sitt barn igen...

Min dotter är underbar på så många sätt. Empatisk som få oftast, ansvarsfull, humoristisk. Men det är som om de dåliga stunderna har dödat mina känslor. Även när hon är snäll så ser jag ju det (och säger det till henne)- men jag känner inget. Så oerhört knäckt över detta.

Så till er som skriver till TS att hon ska rycka upp sig så är det faktiskt inte alltid så enkelt.

Jag tar mitt föräldraansvar och kämpar och försöker. Från utsidan är jag nog en jättebra mamma. Men skulle man se mitt inre...

Till 'erkänn för dig själv':

Ja... Självklart. Hur man är är ju en mix av gener och miljö. Har jag skyllt ifrån mig? Har jag ens anledning att göra det?

Jag har tre barn. Alla tre olika. Alla har bra drag, mindre drag, styrkor och svagheter. Som jag.

Om jag så beskriver något som ör oerhört smärtsamt för mig- och säkert ännu mer för min dotter- så förstår jag inte riktigt hur ett påhopp hjälper?

Som om detta inte är något jag tänker på och kämpar med dagligen. Och försöker hitta anledningen till- för jag anar att det finns en ärftlig komponent och att resten beror på miljö. Som sagt kanske utlöst av en lång (1 år) förlossningsdepression.

Hade alla mina barn varit deppiga och nedlåtande mot mig så hade jag tittat på vår vardag. Men ett av våra andra barn går igenom livet med ett stort leende verkar det som. Inget är ett problem för henne.

Samtidigt som vårt tredje barn inte talade innan 4 års ålder. Enl din teori skulle det då bero på hens hemmamiljö... Eller kanske för att det upptäcktes en missbildning i svalget som när det opererats löste problemet...

Jag är lite trött när man besvarar ett inlägg från en TS med ett vänligt - respektfullt- svar. Och så kommer någon mindre trevlig in från höger och ska kasta skit. Jag undrar liksom varför? Hjälper det TS? Hjälper det mig? Eller hjälper det dig som kastar skit?

Jag är ytterst tacksam för kommentarer och konstruktiva förslag. Till och med konstruktiv kritik. Allt som kan hjälpa mig och oss framåt i detta fruktansvärda.

Men skitkastning undanbedes.

'Erkänn för dig själv':

Nja... DET vet vi ju NU.... Hade jag skrivit i ett inlägg att mitt barn inte yttrat en stavelse när hen var 3,5 så hade du säkerligen kommenterat med att det beror på vår miljö...Eller varför inte säga vår Grundsyn....

Annars- du verkar mycket duktig i ämnet- finns ingen som vore tacksammare för hjälp än jag. Vad är felet och vad kan vi ändra?

Hur kan vi ha två barn där det ena vaknar skrattande och sen verkar hoppsa genom livet (trots att hen inte har det jättelätt i skolan pga trolig dyslexi)- och det andra barnet vaknar och vi säger:- godmorgon stumpan. Hur är läget? Och hon svarar: - inget vidare....

Vägled oss gärna. Vad är fel i vår GRUNDSYN och vad gör vi åt det?

PS. Du har inte barn, eller hur?.....

Till empatilös?:

Jag behöver nog inte säga så mycket mer än att jag förstår helt. Usch vad hemskt för dig, önskar jag kunde ge råd men jag är i samma fruktansvärda sits. Står i kö till BUP. Har själv gått i terapi för min förlossningsdepression. Vet inte vad jag ska göra.

Stor kram till dig.

Till empatilös:Jag bor i Nacka, men just nu tillbringar vi ett år i Spanien pga min mans jobb.

Ja det är det faktiskt. Att vara två vuxna i detta hjälper. Det måste vara så oerhört tufft för dig i den situation du är.

Däremot har jag inte berättar om mina innersta känslor (eller brist på känslor) för min man. Det är på något sätt tabu att prata om (särskilt för en mamma?) - jag kan bara göra det så här anonymt samt i terapi etc.

Spanien är ett break för oss alla. Jag tjänstledig och hinner med alla barn. Mycket familjetid.

Men trodde att det även skulle förbättra min och dotterns relation- vi har så mycket tid ihop och gör så mycket kul och behöver aldrig stressa- tyvärr känns det som att ingenting blivit bättre.

Empatilös (jag hinner med den som sade att du har fel nick- hade du varit empatilös hade du aldrig startat denna tråd och bett om hjälp/råd):

Jag vet. Om det inte funkar nu, när vi har de allra bästa förutsättningar; när ska det då fungera? Det ger mig ångest att tänka på. Men försöker slå bort den tanken och bara fortsätta försöka.

En sak som jag märker hjälper oss är tid bara vi. Jag har jättemycket tid med barnen men sällan med en och en (min man reser mycket). Men när vi kan ta en egen promenad bara vi, shoppingrunda etc så blir allt ganska annorlunda. Önskar att hon inte hade skolplikt eller att hon ibland slutade tidigare än syskonen (men här slutar alla årskurser, inkl dagis, samma tid: alla dagar) - DET är det enda jag märkt gjort skillnad. Visst - det håller inte i sig särskilt länge efteråt, men under den stunden känns det som att vi läker lite.

Men om jag har svårt att få till tid för bara henne och mig; så måste det vara nästintill omöjligt för dig?

Förutom att ditt ex är fruktansvärd så antar jag att din energi måste gå åt till det mest basala just nu? Du har säkert varken tid eller kraft att ens reflektera över egentid för er...

Men vad märkligt, har ju följt hela tråden noga trodde jag- man har missat det där med brev. Ska läsa om från början.

Empatilös?:

Japp! Gjorde det igår! Hon var hemma med mig och vi hade en riktigt mysig dag. Fick blåsa och borsta hennes hår efter duschen och det kändes så nära och mysigt. Länge sedan jag kände så. Sen började morgonen med en fråga om vart idiotmamman lagt hennes raggsockor- men jag fick njuta igår i alla fall.

Stackars barn vad mycket sjuk hon kommer vara denna vår ????- kanske det som är mitt recept.. (hon går i en klass med bara 8 barn så jag är inte orolig att hon kommer efter, läraren har koll).

Ursäkta att jag skämtar om det. Det är bara så oerhört befriande ibland.

Jag fattar inte hur du står ut. Men som föräldrar som har det tufft alltid svarar så antar jag det är samma för dig: Vad har man för val?

Önskar det fanns något jag kunde göra för dig. För hur hemskt det än är så har din berättelse fått mig att känna mig lite mindre ensam och lite mindre skamfylld.

Det du går igenom är ju liksom en heeeelt annan nivå och det hjälper ju inte att skicka en Styrkekram eller säga att vi nog är många som tänker på dig.

Det enda jag kan säga är att det verkar vara en bra idé att på något sätt bevisa att det är hos dig barnen bor mestadels, och på så sätt försöka få bort xxx ur ditt liv.

Jag brukar ibland bli oerhört trött på människor som blir 'drabbade' av än det ena, än det andra. Som inte tar sitt eget ansvar för det som hänt.

I ditt fall, när jag läser vad du skriver, ser jag ingenstans vart du orsakat allt detta. Visst. Du valde en partner som visade sig vara en skitstövel. Kan hända den bäste.

Snälla snälla försök tro att det kan bli bra. Försök hålla ut.

Har du något 'nästa steg' just nu?