Ni som har lite pengar att röra er med varje månad, blir ni deprimerade av detta?

Ja, så klart att jag är deprimerad. Det är inte roligt att leva på bara 4000 efter räkningarna är betalda. Det går ju att leva på lite om det är tillfälligt, några månader eller ett halvår, men år ut och år in. Jag sparar i månader för att få handla lite på årets höjdpunkt, bokrean, och lika länge för att få årets semester, en dygnskryssning med någon av finlandsbåtarna. Varje gång jag unnar mig de två sakerna så ifrågasätter jag mig själv och mina prioriteringar. Den där kryssningen kanska borde ha blivit en vinterjacka istället, de där böckerna borde jag kanske inte ha köpt, för jag behöver skor, eller något.

Spontanshoppa för mer än 50 kr är uteslutet. Jag grämer mig lite för att jag köpte en ny, fin kokbok för 20 kr häromveckan. Fikat på stan var det länge sen jag gjorde och biobesök kostar mycket mer än det smakar, för först måste jag ta bussen dit, som kostar, det är mer än 5 km till bion, och sedan själva bion, som kostar, och sen ska jag hem också.

Jag vänder på varenda krona, ifrågasätter allt jag gör som kostar pengar och sliter hellre lite till på kläder och möbler, i hopp om att det ska hålla. Jag behöver en ny sängbotten, det är hål i tyget och minst en bräda är av, men den får hålla lite till. Mitt skrivbord är 25 år gammalt och saknar några knappar, fronter och bakstycken, men än håller det. Av hörnsoffan finns bara mittdelen kvar, utan ben, med den går att sitta i, i alla fall. Idag har jag ätit fläskkotlett till middag, vilket är onödigt dyrt, men någon gång måste man väl unna sig?

Jag har en sak i mitt liv som många skulle tycka är onödigt och dyrt, här på forumet är det alltid första rådet att göra sig av med, en hund, men hon är billig i drift och skänker mig sådan glädje. Utan henne hade jag gått under för länge sen.

Tack för att jag fick klaga av mig lite. Hoppas ni andra får det bättre snart.

Fast det går inte att jämställa studentliv och förtidspension. Jag har varit båda och det är milsvid skillnad.

Som student vet du, om inte annat omedvetet, att det är en begränsad till du kommer att ha det så här. Det går att nästan skratta bort det lite och se det som en utmaning att klara sig. När sjukersättningen fastställs är det resten av ditt liv det handlar om. 4000 / mån för resten av livet är illa.

Bara en sådan, för de flesta vuxna, vardaglig sak som att äga en bil är omöjligt och kommer att förbli omöjligt så länge inte ett medicinskt mirakel inträffar.

Jag vet att det låter bittert, men det är lite bittert. . . och jag tycker att det behöver lyftas fram. Vi har grymt låga sjukersättningar i Sverige och de är knappast att betrakta som värdiga.

Det beror ju så klart på var man lägger ribban för att "klara sig". Menar man "överleva" går det så klart.

4000 / mån är knappt 500 över riksnormen, så visst är det ganska jätteilla att leva på hela livet.

Enkelt uppspaltat för en "normalperson" blir det ungefär:

El: 400

Internet: 250

Telefon: 150

Mat: 1500

Kläder: ca 300 (och då är det begagnat och minimalt som gäller!).

Hushåll: 400 (allt från toapapper till möbler och dammsugare)

Nu är det en tusenlapp kvar till transport (bara ett månadskort ligger oftast runt 6-700, så det får bli enstaka, väl valda resor), nöje, en dagstidning, försäkringar, vårdavgifter och allt annat som de flesta betraktar som normalt.

Jo, det är jätteilla när vi talar om en livstid och inte bara en period.

Vi är 6 personer som levt på fyra tusen efter räkningar är betalda i 1,5 år nu. Det går med lite planering men är jäkligt trist.

Jag ser att flera har ifrågasatt om 4000 kr är lite pengar efter att räkningarna är betalda. Flera har även gissat eller föreslagit hur de 4000 kr fördelas. Men ni har ju ett friskt perspektiv, i alla fall de flesta av er, gissar jag. Ni behöver förmodligen inte mediciner utanför högkostnadsskyddet, hyra hjälpmedel, betala ledsagning och hjälp i hemmet, regelbundna inläggning på sjukhus, läkarbesök, rehab, specialkost och annat som man kan behöva när man inte är frisk eller har ett handikapp. Jag säger inte att jag behöver allt det, men det kan ju vara något att tänka på i fortsättningen.

För att bli personlig, jo, jag behöver allt det där förutom specialkost och iläggning på sjukhus. Min mat kostar ungefär 2500 i månaden, inklusive allt annat på mataffären, även hundmat och hundgodis. 1500 kvar alltså, till mediciner i och utanför högkostnadsskyddet, läkarbesök, rehab, hyra av hjälpmedel, ledsagning, hjälp i hemmet/boendestöd, kläder, spar, saker som behöver ersättas, nöjen. 

Det kostar pengar att vara sjuk och ha handikapp. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå om man inte är där själv. Visst finns de som har sjukersättning och inte har så mycket utgifter runt omkring sin sjukdom/handikapp, och de lever säkert hyfsat, men tänk två gånger om ni ser en sjukpensionär beklaga sig, för den har förmodligen mer utgifter än du vet eller ens kan föreställa dig.

Ja, ursäkta att jag skrev om saker jag önskar att jag hade råd med, och inte om saker som jag faktiskt använder mina pengar till.