Att förlora sitt syskon
Hej!
Det är länge sedan som jag var här på fl. Mycket saker har jag fått gå igenom. Tänkte använda den här sidan för att skriva av mig lite. I januari 2015 somnade vår så innerligt älskad mormor i en högaktat ålder av 94 år. I samma veva så håller min lillebror på att förolyckas i en trafikolycka som han hamnade i, snacka om att vara på fel ställe på fel tid. Han överlevde som tur var. Dock hamnar han i rullstol för resten av sitt liv.
Hans hälsa blir väldigt dålig och det ena efter det andra tillstöter. Jag följer honom in och ut på sjukhus, ja hela min familj följer honom så klart. Han får sin första stroke midsommar 2016. Han "återhämtar" sig men blir påtagligt sämre både i syn och tal. Han börjar allt mer prata om vår barndomstid. Massa minnen, en del mer roliga en del mindre roliga. Men hej så är ju livet i stort!
Han var så stark, så snäll, så tapper min bror. Kämpade med näbbar och klor mot sitt mående och ville inte prata om det utan höll sig till mig och mina barn. Sista gången som vi sågs "plirade" han upp med sitt huvud och sa: Mmm du syrran. Nu tar du och tänker på sig och dina barn, blicka framåt. Tänk inte på mig.
Torsdagen den 1/9 2016 fyllde min son år. Min bror åker då in akut igen på sjukhus då han inte är som han brukar, svarar ej på tilltal och är mycket dålig. Man misstänker en ny stroke. Han kopplas till maskiner och får all hjälp som går att få.
3/9 2016 åker jag in till IVA för att säga att jag ska äta tårta för honom då det är kalas för min son. Jag ser och känner att det här kommer inte att gå vägen den här gången. Han "svarade" alltid mig..men inte nu. Iaf inte fysiskt.
5/1 2016 ringer telefonen och i andra änden hör jag en förtvivlad läkare som ber mig att så snabbt som möjligt att komma då de redan återupplivat honom och kan inte göra mer! Mitt blod isar sig och jag vill kräkas. Jag VILL inte!
kl. 02.10 är vi framme vid DS/ IVA och möts av sjuksköterska som för oss in i rummet. Apparaterna blinkar rött och jag ser linjerna bli raka..jag hinner få ur mig: Snälla se till att han inte har ont! De tittar på mig och säger, han är så djupt sövd att han inte känner något..tack säger jag.
Tar hans hand i min och håller oss mot mitt hjärta, jag pratar om minnena som vi hade och som vi pratade om sist vi sågs. Jag andas med min bror..och sakta sakta känner jag hur hans liv försvinner...
Jag ville inte gå...ville inte överge honom..där och då..det var och är så fel...så fel..
Ofattbart att det redan har gått 4 månader sedan. Vi urnsatte min bror den 3/11 2016...
Jag vet egentligen inte vad jag vill med mitt inlägg men..jag antar att jag måste bearbeta. Min sorg är oerhört tugg att bära så det är skönt att skriva av sig.
Ta hand om er där ute! Ta aldrig livet för givet!!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-01-23 14:35
Det är verkligen dag för dag. Kvällarna är absolut sämst. Då är jag tillbaka på IVA, natten då han dog ifrån mig. Vissa kvällar somnar jag med tårar på kinden vissa nätter vaknar jag av att jag gråter. :-/