Panik över att sambon vägrar gemensamt barn

Ni har varit tillsammans alldeles för kort tid för att ens fundera på gemensamt barn.

Förstår honom till 100% och ni passar uppenbarligen inte ihop. Leta vidare!

Jag menar bara att ibland kan man behöva hjälp att se saker ur ett annat perspektiv när man grundar beslut på rädslor. Då kan det vara bra med en tredje, utomstående part i samtalet. Det är inte samma sak som att övertala någon till något den inte vill. Folk är så rädda för att prata!
Samtal med familjerådgivningen kanske snarare skulle hjälpa mig i mitt beslut än att det berör honom i slutändan, vem vet? Det är ju inte som att vi människor är oförmögna att ändra sig. Vi fick bra hjälp tillsammans av kurator när jag blev gravid t.ex.
Även om jag beslutade mot min egen vilja då så vet jag att det blev bäst så för alla inblandade.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag öppen för insemination och att vi fortsätter relationen som särbos. Men då blir det ett annat typ av liv än det han tänkt sig.
Jag vill bara få resonera om saken, det går inte leva i en parrelation utan att båda kompromissar ibland.

Och, i vår ålder kan man inte vara ihop i 10år innan man skaffar barn. Det behöver inte betyda att det inte skulle funka nu.

Jag tycker inte det är respektlöst då mitt syfte inte är att övertala honom till någonting.
Vi behöver hjälp att förstå varandra. Det ligger så mycket känslor i detta för båda två.
Jag förstår absolut vad du säger, men hur det här än kommer sluta behöver vi tillsammans komma fram till vad som blir nästa steg med relationen.

Jag tror du måste backa tillfälligt i det här. Du pressar honom trots att ni inte alls varit ihop länge. Du får honom bara ännu mer osäker då.

Hade jag varit du hade jag släppt tjatet om barn och försökt få honom stärkt i erat förhållande.

Man ska inte avstå barn men är du säker på att han är den rätte för dig och blivande pappa så kan du ge honom mer tid.
Jag pratar inte om 5-10 år

Ta honom inte till någon rådgivning
Låt han få tid utan prat om barn istället

Personligen tyckte jag att det var extremt sårande när mitt ex kände behov av att ta in en tredje part för att prata med mig efter tio år tillsammans. Jag förstod henne precis och hon förstod mig precis. Problemet var snarare att hon inte accepterade att jag tyckte som jag tyckte. Det spelade ingen roll hur hon lindade in det så upplevde jag fortfarande att hon bussade en terapeut på mig för att få sin vilja igenom. Jag kände det som ett svek.

Jag var väldigt rak och sa till henne att om ville ha barn nu så får hon lämna mig och träffa någon annan. Jag föreslog det till och med. Då valde hon att stanna med mig i stället och försöka övertala mig till familjerådgivning. Det hände upprepade gånger. Jag mådde jättedåligt av att hon stannade hos mig under falska förespeglingar och att planen egentligen var att fortsätta bearbeta mig. Hon tyckte givetvis att det var henne det var synd om, eftersom hon så gärna ville ha barn. Hon var helt övertygad om att vi hade ett kommunikationsproblem. Att jag inte upplevde problemet så brydde hon sig inte om. Precis som i fallet med dig och din sambo.

Ni har varit tillsammans alldeles för kort tid för att ens fundera på gemensamt barn.

Förstår honom till 100% och ni passar uppenbarligen inte ihop. Leta vidare!

Jag tycker inte att frågan kanske handlar om det i sak.
Alltså, det behöver inte alls vara synd om barn som flyttar växelvis och samtidigt har ett syskon som bor stadigvarande på ett ställe.

Däremot handlar det om respekt.
Om det är så han känner gentemot sina barn som han redan har, och att han inte vill skaffa fler barn av rädsla för att (återigen) bli ensam, så är det hans rätt att känna så.
Du har samma rätt att längta efter barn.
Men grundinställningen måste vara att man inte kan rå för hur man känner, att man ska respekteras för sina känslor och att ingen ska bli tvingad åt någondera hållet. Barn ska få vara önskade av båda sina föräldrar.

Det bästa ni kan göra är att prata. Men vill han inte så vill han inte. Och då kanske du får söka dig vidare om barn är väldigt viktigt för dig.

Vi pratar inte särskilt ofta om barn. Har diskuterat det kanske tre gånger senaste halvåret. Något tjat behöver han inte utstå. Men han vet hur jag känner.
Sen märker han så klart på mig de dagar jag mår dåligt, och det är inget jag kan styra, har mycket ångest över detta periodvis. Men jag försöker hålla det för mig själv till viss del för att han inte ska känna sig besvärad, men han bryr sig om mig och märker oftast när allt inte är hundra.

Jag håller med dig fast och fullt!
Det är delvis därför jag funderar på insemination.
Därmed inte sagt att det här är en stor sorg för mig, kanske även för honom.

Jag tycker inte det låter som precis samma situation. Dessutom är det skillnad när det inte finns barn med i bilden från början. Om jag vill leva med honom får jag hans barn på köpet men får inte ha egna barn. Familjeliv enbart på hans premisser.
Hade han inte haft barn sedan tidigare kunde vi levt ett helt annat liv, nu är vi bundna till att t.ex. bo i samma stad som hans ex tills att barnet blir vuxet och kanske väljer att själv flytta från stan.