Allt känns värdelöst

Har inga frågor eller så.. Men behöver bara skriva av mig för att jag känner mig så förbannat ensam och det känns inte som jag har någon som jag vill prata det här obekväma samtalet med...

Jag har alltid innerst inne vetat att det inte skulle gå så lätt att få barn. Min mens har alltid varit oregelbunden sen start men så började jag med p-piller i 10 år och då kom den minsann punktligt varje månad. Förra året bestämde vi att jag skulle sluta med pillren. Det kom några blödningar som kan varit mens, vad vet jag. Och kroppen betedde sig väldigt märkligt. Det var en jobbig period, psykiskt och fysiskt innan kroppen blev återställd från p-pillren. Sedan väntade en konisering. Efter den fick jag en mens till, den var i oktober. Sedan dess ingenting! Ringde gyn och fick tid för vul. Där såg hon att jag hade typiska pco-äggstockar.

"Jaha", tänkte jag. Det var det jag visste. Det är nåt fel på mig. Men hon ville ta blodprov också. Och så sa hon att det finns goda möjligheter att få barn trots detta. Fick primomut nor utskrivet och efter en omgång med dem kom en mens. Hoppet tändes lite igen och jag tyckte det var skönt att kroppen reagerade på nåt i alla fall. En vecka senare var det dags för blodprov. Exakt en vecka sen idag. Idag skulle jag också fått mens om det skulle varit så att jag fått ägglossning då som "en normal" person skulle haft. Men ingen mens i sikte och inget plus på stickan.. Hoppet sjönk igen och nu känns allt så jävla hopplöst.

Runt omkring mig får alla barn eller blir gravida, kollegor, vänner och familj. Jag är jätteglad för deras skull men det påminner också mig om att jag inte kan få barn. Kollegor och familj undrar och "känner på sig" att jag år gravid. Varje gång någon frågar så ler jag och skojar bort det. Inuti dör jag lite varje gång. Jag vet att många har det sämre än mig och att mitt problem är en bagatell. Men jag kan inte låta bli att vara ledsen och uppgiven. Jag skäms och känner mig okvinnlig och fruktansvärt ensam i allt det här...