Allt känns värdelöst

Hej, du är inte ensam. Jag är i samma sits som dig. Har PCOS och har aldrig haft regelbunden mens, började med p-piller när jag var 17 och efter det blev min mens regelbunden. Slutade med p-piller i maj 2016 men mensen återkom aldrig. Eftersom jag visste att jag hade PCOS så sökte jag behandling hos en privat läkare.

Jag fick börja med provera för att få en blödning och därefter letrozol för att få äggen att växa och mogna. Kroppen reagerade inte alls på tabletterna så övergick ganska snabbt till sprutor, gonal-f. Jag lyckades bli gravid med hjälp av gonal-f och ägglossningssprutan ovitrelle. Tyvärr slutade det i ett fördröjt missfall i vecka 11. Detta var i februari. Nu håller jag på med provera igen för att få en blödning och sen börjar karusellen med sprutor om igen. Så det är tufft, men om man har PCO/PCOS och väl får en ägglossning så är det ganska stor chans att det tar sig. Så det finns hopp :)

Tack för omtanken.

Jag tyckte jag mådde sämre och blev mer svajig i humöret på tabletterna. Sprutorna fungerade bättre för mig och eftersom jag inte är spruträdd så tyckte jag det fungerade bra att ta en spruta i magen på kvällen. Jag började på ganska låg dos och tog sprutor i en vecka, när jag var på återkontroll så hade det inte hänt så mycket så då ökades dosen och så tog jag sprutor en vecka till. Nästa gång jag var på återbesök så hade ett ägg mognat så på kvällen då fick jag ta ägglossningssprutan. Så jag tog gonal-f i två veckor totalt.

Min gynekolog sa att jag skulle börja med tabletter, sen prova sprutor och funkade inte det så var det tal om IVF som sista alternativ. Men eftersom vi blev gravida genom sprutorna sist så blir det samma upplägg denna gång.

Jag fyller 28 år och jag och min sambo har varit tillsammans i 10 år, så jag känner igen mig i det du skrev om att omgivningen tror och spekulerar om att man är gravid och frågar mycket. Har även många runtomkring mig som får barn och det känns hemskt när man känner avundsjukan smyga sig på och man blir missunsam.

Håller tummarna för ett plus för er. :) Det är med blandade känslor vi provar igen, det kan ju sluta i missfall även denna gång och tyvärr var jag lite naiv förra gången och hade inte en tanke på missfall. Vi var på tidigt ultraljud i vecka 9 och då kunde vi ses ett litet hjärta som slog, men när vi var på ultraljud två veckor senare i vecka 11 så hade embryot tillbakabildats och hjärtat slog inte längre. Men kroppen fortsatte ju tro att jag var gravid.

Som tur är hade vi bara berättat om graviditeten för min chef och mina två systrar, vilket var skönt då jag inte velat prata om det så mycket i efterhand.

Uppdatera gärna om hur det går för er :)