• kimbra

    Svärmor är en stor plåga

    Hej och varning för ett väldigt långt inlägg... Hoppas ni orkar läsa ändå Glad

    Sen jag fick barn sommaren 2015 (snart 2 år sedan) har min svärmor varit helt otroligt påfrestande för mig. När det var en vecka kvar till BF började det. Hon ringde flera gånger varje dag och undrade vad som hände. När barnet väl kom ville hon ha koll på ALLT. Fick samtal varje dag, och när jag slutade svara fortsatte hon med sms. "Hur har natten varit, hur har barnet sovit? Vad har ni gjort? Vad ska ni göra? osv..."

    Varje gång vi ses kastar hon sig som besatt över barnen (det är två barn nu)... det går knappt att prata med henne på grund av det. En gång när hon frågade "hur har ni haft det?" och jag svarade att vi varit på akuten med minstingen och haft en hemsk natt så svarade hon först inte. Senare när hon fick reda på det jag berättade för henne så kom hundra frågor och hon ville berätta för övriga släkten... Nu har jag helt slutat svara på den frågan eftersom jag vet att hon ändå inte lyssnar. 

    Hon började köpa saker till oss redan när vi fick vårt första barn, onödigt mycket saker. Allt från kläder, möbler och leksaker. Jag och sambon har försökt prata med henne många gånger, ungefär var tredje månad måste vi sitta ner och prata eftersom problemen kvarstår. Hon lyssnar helt enkelt inte på något av det vi säger.

    Nu på sistone har hon uttryckt sitt missnöje över morföräldrarna får träffa barnen mer än henne. Jag tycker det är väldigt obekvämt hos svärmor och vi kommer definitivt aldrig få samma relation som jag har till min mamma. Min sambo känner inte samma behov av att åka till sin mamma som jag gör till min. Av många olika och ganska självklara anledningar är jag och barnen hos mina föräldrar oftare.

    Fler anledningar till varför jag inte längtar efter att träffa henne: hon har rasistiska åsikter, uttrycker sig klumpigt med bland annat n-ordet när hon talar om folk. Det känns som hon försöker ta över min roll som mamma när hon är med oss. Hon lämnar inte barnen till mig när de är ledsna utan tror att hon kan trösta lika bra. Hon släpper inte ner barnen när de inte vill bli burna, kramade eller pussade på. Hon bryr sig inte alls om deras integritet. Fotograferar dem med sin mobil och skickar runt till släktingar...  Allt sånt här skär verkligen i mitt hjärta. Hon tjatar alltid på att vi ska lämna barnen hos henne över natten. Jag vill verkligen inte det och jag orkar inte med tjatet.

    Jag känner mig totalt överkörd av henne, har till och med pratat med kurator eftersom det utvecklats någon ångest inom mig som trycker över bröstet varje gång vi ska ses och en lång stund efter, ibland tar det ett par dagar innan det släpper. Jag vet att jag måste vara tydlig med henne. Varje gång jag är ärlig blir hon superledsen, gråter och passar på att säga att hon känner sig utesluten. Det slutar alltid med att jag har dåligt samvete och mer ångest än vanligt. Men det är ju mina barn, har inte jag rätt att få bestämma vilka vi träffar och umgås med? 

    Måste man känna sig som en våg som måste låta barnen träffa olika människor lika mycket? Ska mor och farföräldrar få träffa barnen lika mycket?
    Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst men jag får nog sätta stopp nu. 

    Puh, så skönt att skriva av sig lite. Någon som känner igen sig?

    Tack för du tog dig tid att läsa!

  • Svar på tråden Svärmor är en stor plåga
  • kimbra
    Anonym (Jag med) skrev 2017-04-03 15:01:03 följande:

    Jag har bara ett barn på 10 veckor men kan känna att det är en liknande svärmor jag har blivit "välsignad" med. Hon började också lite innan barnet var fött med att ringa och fråga om jag kände nåt eller om det var ok att hon tog sig ett glas vin typ en månad innan bf, hon fick hela tiden för sig att hon var den som skulle köra mig dit vilket jag mest tycker är konstigt. Tyckte innan att hon verkade ganska sansad och att det skulle vara kul att ha släkt så nära. Både pappan och mina föräldrar bor väldigt nära och även gammelfarmor osv. Men hans sida släkten dyker upp oinbjudna och utan att säga till innan redan samma dag vi kom hem från BB! Hans farmor var så galen av att inte ha fått se bebisen mer än i vagnen en stund att de efter tillsägelse om att sluta dyka upp utan att säga till innan plötsligt var här igen och verkligen tryckte sig in genom dörren när jag öppnade innan jag ens hann säga hej och utan att säga välkommen in. Sambon hade skickat iväg dem en vecka innan då jag låg och sov med migrän men hörde då också hur de tjatade "kan vi inte bara få gå in och titta". Jag är verkligen allergisk mot människor som inte fattar att man gärna vet lite innan de kommer så man hinner klä på sig och plocka undan det värsta kaoset, det är ju inte precis trevligt hemma när man har en bebis på bara ett par veckor. Svärmor dyker också upp lite titt som tätt utan att säga till fast vi bett om att iallafall slänga iväg ett sms. Och när hon kommer lägger hon beslag på barnet. Jag fattar att man vill hålla och mysa men jag blir så irriterad över att man inte frågar innan. Utan sa fort hon kommer in så tar hon bebisen ur famnen på mig och säger att nu ska farmor hålla och sen släpper hon fanns inte ens när bebisen blir ledsen. Hur kul är det att hålla en skrikig bebis..

    Hon hör också av sig jämnt och undrar hur vi mår och om vi inte behöver lite barnvakt eller om hon bara får ta bebisen och gå ut på en promenad. Jättesnäll tanke men eftersom hon vet att jag ammar så kan barnet likabra bli hungrigt en halvtimma efter jag lämnat henne isåfall och vad tänkte hon göra då!? Ser framför igen hur hon går med bebisen skrikandes i vagnen och glatt tar en runda till för hon kan minsann trösta.. Nej tack ser inte vad det är som är så viktigt med att få vara ensam med andras bebisar?

    Haha känner mig så jävla bitter men jag är rädd att det kommer bli precis som med din svärmor. Skönt att få gnälla av sig lite!!


    Jag känner igen mycket av det du skriver! Mitt bästa råd är att säga ifrån redan tidigt, dra inte ut på det som jag gjort. Säg hur du vill ha det redan från start och ibland får man säga nej till besök. Man ska ju inte behöva förklara sig, det är ens eget liv, ens egna barn och alla måste respektera hur man väljer att göra! 

    Jag fick också "erbjudande" typ varje gång vi sågs (flera ggr i veckan) om att hon kunde ta med mitt barn på promenad eller att jag kunde lämna barnet hos henne så jag kunde gå på en promenad när jag ammade 100%. Varför är det så svårt att förstå att man inte vill lämna ifrån sig sitt barn!? 

    Så återigen. Du vet bäst hur du vill ha det, berätta det för alla så ingen kör över dig. Våga säga ifrån fastän det känns svårt och jobbigt. Jag försöker göra detsamma nu.

    Tack för att du delade med dig och stort lycka till med allt :)
  • kimbra
    Kdkfjdld skrev 2017-04-03 16:27:03 följande:

    Känner igen mycket i det du skrivit, min svärmor är lika dan! Det är skillnad på mor och farföräldrar och även söner vs döttrar. Jag kan säga ifrån till mina föräldrar, då backar dom och accepterar det. Skulle jag eller sambon säga något till svärmor alltså farmor så "skiter hon fullständigt i det" och tror att hon har någon sorts bestämmande rätt!?! Vilket människan inte har!

    Behåll kontakten som den är med dina föräldrar och ha det som det är alternativt informera mindre om saker för att kunna hålla space. Sen är det alltid bättre om din man säger till sin mor själv, så är det ingen risk att hon förvränger saker eller inte tror på dem för att de skulle komma från dig.

    Du är långt ifrån ensam!!


    Tack för du delar med dig! Det är så skönt att få bli förstådd och medhåll. Det känns som vi försöker göra saker utan att berätta för henne hela tiden bara för att hon inte ska bli avundsjuk, men som sagt, då säger hon att hon känner sig utesluten - som om vi har skyldighet att vara öppna med allt för henne.

    Vi kommer nog fortsätta som det är, min sambo har pratat med henne många gånger och han är väldigt förstående gentemot mig. Men eftersom det är hans mamma det handlar om kan jag ju inte säga allt vad jag känner alla gånger. De har inte världens bästa relation heller men det säger ju sig självt när hon är som hon är...

    Skönt att jag inte är ensam, men tråkigt att det ska behöva vara så här. Varför kan människor inte vara lyhörda och hänsynsfulla? De har ju själva varit nyblivna mammor en gång i tiden! Man får se de det lite som en erfarenhet så man blir bra mor/farföräldrar till sina egna barnbarn... Jag vill verkligen inte vara en sådan mor/farförälder i framtiden!
  • kimbra
    Anonym (123) skrev 2017-04-03 18:08:13 följande:

    Du eller din man (!) får väl skaffa lite jävlar anamma och ryta ifrån.

    Bryt kontakten helt tills hon skärper sig.


    Anonym (a) skrev 2017-04-03 18:24:00 följande:

    ja vad gör din man i allt detta? han får ryta i mer till sin mamma, det ska inte du behöva göra 


    Han har verkligen sagt ifrån och det har gått från diskussioner och bråk. Problemet är att hon inte respekterar eller accepterar sättet vi vill ha relationen på. För min del hade jag gärna kunnat bryta kontakten. Det känns ju som en totalt påtvingad relation. Men eftersom det är sambons mamma och barnens farmor så känns det som att jag inte kan det. Måste verkligen våga ryta ifrån för att få stopp på eländet. Men det är ju lättare sagt än gjort! Men självklart, jag förstår att jag måste göra något åt saken eftersom hon aldrig kommer förstå annars...
  • kimbra
    djhsjfhsdkjfh skrev 2017-04-03 21:41:41 följande:

    Svärmor vill väl, på sitt sätt antar jag. Hon vill kanske bara visa sig engagerad och intresserad, och vet inte riktigt hur hon ska göra det. Det är lite synd om henne att hon inte får så mycket tid med barnet som hon önskar, men jag tycker inte det är ditt ansvar, utan din mans. Jag kan absolut förstå om du inte vill besöka din svärmor jätteofta - man står ju av naturliga skäl sina egna föräldrar närmst - men kan inte din man göra det?

    Jag besöker ibland mina föräldrar (med mitt barn) utan att min man är med, och vice versa. Ibland besöker vi ju släktingar tillsammans som en familj alla tillsammans, men att göra det hela tiden skulle bli jobbigt. Jag vill ju prata med min mamma om egna saker och kan få lite egentid när han åker och besöker sina föräldrar. 

    Att helt sluta besöka henne och därmed avskära henne från barnbarnen tycker jag låter grymt, men som sagt, varför inte låta mannen ha huvudansvaret för kontakten med hans familj?


    Ja allt är av välvilja, det förstår jag med! Men det blir för mycket, hon gör oss en björntjänst. Önskar att hon inte var så hysterisk, att hon lyssnade och respekterade oss. Barnens pappa är inte jätteförtjust i att åka och besöka henne som jag är mot mina föräldrar. Men han gör det ändå för hennes skull. Dock så räcker inte för henne för hon vill helst ses varje dag. Just nu har vi lyckats säga ifrån så det blir en gång i veckan istället, det tycker jag är rimligt. Men tro det eller ej, hon gråter och säger att hon inte får se barnen växa upp då.
  • kimbra

    Förra veckan kom hon till oss och ville prata. Hon hade fått reda på att vi skulle åka iväg och övernatta utan att lämna barnen hos henne utan hos min mamma.

    Först uttryckte hon att vi är totalt respektlösa, att vi lika gärna kunde säga upp kontakten. Sen erkände hon även inför mig att hon tyckte om mig i början men på senare tid har hon slutat tycka om mig. Sen sa hon även att hon önskade att jag och barnens pappa skulle bli lika olyckliga som hon är när/om vi blir farföräldrar... Hon försöker ta mer plats än jag och sambon orkar med i vår familj och tycker vi är respektlösa när vi väljer att göra så som det passar oss.

    Hur ska jag hantera svärmor? Jag orkar inte med hennes barnsliga beteende mer. Det är så frustrerande... Hon har ju inte någon rätt att bestämma över mina barn och jag tänker inte vika mig. Samtidigt är det ju sambons mamma och barnens farmor... Så svår sits. 

  • kimbra
    Anonym (a) skrev 2017-05-04 13:49:57 följande:
    Håll med henne om att ni ska säga upp kontakten? 

    Vad säger ni när hon säger alla de här sakerna då? Låter ni henne bara babbla på? Ryter ni ifrån och säger att det är HON som är respektlös, att det är NI som är familjen och NI gör som är bäst för er. Att hon är välkommen om hon beter sig som en vettig vuxen människa och inte som ett litet avundsjukt småbarn! Hon äger inte barnbarnen och hon ska backa flera steg, annars är det noll kontakt som gäller.

    Bolla tillbaka varje grej som hon säger, ta ingen skit som det heter, men gör det heller inte på riktigt! 
    Ja det är så svårt, jag bad först min sambo att inte skrika på henne så hon får prata ut o säga sitt, men hela samtalet slutade med att jag också skrek på henne. Hon vill bara få sagt sitt och inte lyssna tillbaka. När hon gick sa jag till min sambo att jag vill att han står upp för mig emot henne för hon har ingen rätt att klampa in hos oss och förstöra för oss. Det slutade med att jag och sambon också bråkade. Nu är vi dock sams igen, han står bakom mig men vill samtidigt inte såra sin mamma... Han står liksom i mitten säger han. Svärmor tror att han bara lever för att behaga mig men så är det ju inte... hon har ingen aning! 

    Jag har tagit så mycket skit men tänker verkligen inte göra det mer nu, och jag vill ju innerst inne att barnen inte ska träffa henne heller eftersom hon inte är en bra person eller förebild... vet inte om jag gör rätt.
  • kimbra
    Crazzy skrev 2017-05-04 14:04:56 följande:

    Min svärmor är väldigt lik vad du beskriver. Hon tror att hon ska uppfostra barnen och lyssnar ofta inte på vad man säger; Så har iaf makens syskon det. Vi väntar vårt första nu (Bf inom en vecka) och vi har sen länge sätt ned foten om vad som är ok. Förhoppningsvis kommer det att stävja beteendet från svärmor, för jag kommer helt ärligt inte orka att hon ska försöka ta över, läxa upp oss och försöka göra bortskämda snorungar av våra barn.

    Tror tyvärr att det enda ni kan göra med din svärmor är att vafa konsekventa i ert hanterande av henne. Få henne att förstå att ni inte är så sugna på att lämna bort barnet till henne när hon 1. Inte respekterar er 2. Inte respekterar barnen och deras integritet

    Det är jättebra att ni redan börjat markera, jag lät det gå nästan två år innan jag satte ner foten. Jag fattar inte varför det blir så... om jag själv blir farmor en vacker dag ska jag vara mer respektfull än jag tänkte vara innan detta hände mig. Hålla tillbaka och ställa upp på barnen och deras partners villkor. Finns ingen mening med att försöka köra över, nu får min svärmor träffa barnen ännu mindre än tidigare!


  • kimbra
    erikaABC skrev 2017-05-09 15:46:49 följande:

    Du måste prata med din man så att han förstår att du är nära ett sammanbrott. Det viktiga är att ni samarbetar kring detta.  Din svärmor har inte ett normalt beteende.
    Svara inte på sms/telefonsamtal. Blockera hennes nummer. Din man får förklara att han sköter kontakten med henne och du sköter kontakten med dina föräldrar.
    Skaffa sele till barnet.
    Prata bara om allmänna saker, väder och vind, tv-program etc. Ta inte upp saker som hon ändå inte har med att göra.
    Ta inte emot saker hon köpt. Ni har sagt till henne men det hjälper inte, då måste man visa i handling.
    Tala inte om när ni umgås med andra. Ni har ingen redovisningsplikt inför henne.
    När hon tjatar, svara inte, strunta i vad hon säger. Om det blir jobbigt går du iväg och pysslar med något annat. Lär dig använda fraser som : "det går bra" "det fixar sig". Det är du och din man som bestämmer och ni behöver inte förklara eller redogöra inför henne.
    Träffa henne inte så ofta. Svärmor ska inte leva i er familj. Låt din man åka och hälsa på utan dig ibland.
    Ha realistiska förväntningar på er relation.


    KlunsSmurfen skrev 2017-05-07 13:36:42 följande:

    Med det beteendet behöver du inte släppa in henne i huset.


    Be henne fara åt helvete och jaga kärringen ur huset så hon fattar att hon inte bestämmer i eran familj.

    En del människor är så patetiska med sitt ego att de hellre förlorar kontakten med folk än att skärpa till sej, erkänna sin del i en konflikt eller erkänna när de gjort fel.
    han står bakom mig men vill samtidigt inte såra sin mamma... Han står liksom i mitten säger han.
    Om man står i mitten när någon kör över någon i familjen är man en jäkla fegis även om det är en familjemedlem som gör det.Far och morföräldrar kanske försöker hålla tillbaka lite men det slår inte slint i huvudet på folk när de får barnbarn. Kan de bry sej och respektera sina barn när de växer upp så kommer de fortsätta med det även om de kan verka lite tokiga.

    Hur var hon som mamma?
    Alla föräldrar gör fel och misstag, har din sambo någon gång lyckas diskutera och lösa något med sin mamma där hon gjort fel utan att hon blir arg eller surar?
    Kdkfjdld skrev 2017-04-03 16:27:03 följande:

    Känner igen mycket i det du skrivit, min svärmor är lika dan! Det är skillnad på mor och farföräldrar och även söner vs döttrar. Jag kan säga ifrån till mina föräldrar, då backar dom och accepterar det. Skulle jag eller sambon säga något till svärmor alltså farmor så "skiter hon fullständigt i det" och tror att hon har någon sorts bestämmande rätt!?! Vilket människan inte har!

    Behåll kontakten som den är med dina föräldrar och ha det som det är alternativt informera mindre om saker för att kunna hålla space. Sen är det alltid bättre om din man säger till sin mor själv, så är det ingen risk att hon förvränger saker eller inte tror på dem för att de skulle komma från dig.

    Du är långt ifrån ensam!!


    Tveksamt, finns ju de som kör över sina döttrar också.Varför inte låta kvinnan ha hälften av huvudansvaret i hennes familj?
    djhsjfhsdkjfh skrev 2017-04-03 21:48:11 följande:

    Du skriver att när du är ärlig blir hon ledsen och gråter. Jag tycker inte att du ska vara ärlig och säga att du inte tycker om henne eller att du har bättre kontakt med dina egna föräldrar. Hänvisa bara till din man. Han är ju hennes son. Vill hon träffa barnen mer är det väl honom som hon ska prata med?


    Varför inte? Om någon försöker köra över mej får jag sätta ned foten och jag får tala om varför. TS behöver ingen som leker överförmyndare i hennes hus.

    "Hänvisa bara till din man" är du tokig?

    Det verkar inte gå in i huvudet på dej att svärmor är dum i huvudet, är det bara ett av alla dubbelkonton på FL som kommer med dumma inlägg?
    Tack för era svar och råd, jag tar till mig det mycket!!

    Nu har det "runnit över bägaren" som svärmor själv säger och vi har bråkat. Det värsta av allt är att vi gjorde det inför barnen... Hon kom hem till oss och berättade för mig inför barnen och min sambo att hon inte tycker om mig längre och önskade att vi skulle bli lika olyckliga farföräldrar när vi blir det.

    jag ville bara slänga ut henne ur mitt hem, blev så galet arg och ledsen. Men av respekt för min sambo kunde jag inte det. 

    Några dagar senare bad hon om att få komma och prata igen, men jag sa nej. Då kom hon ändå fast efter två dagar utan att fråga mig och började prata och det blev bråk ytterligare en gång inför barnen... Till slut gick jag ut. Åter igen kör hon över mig.

    Min sambo har ju en komplicerad roll i det hela som står i mitten. Det är som om han måste välja sida nu. Jag känner att han måste välja min sida eftersom det är VI som är en egen familj nu och inte med hans mamma. De måste liksom släppa taget. Ena stunden känns det som om han förstår och är med mig men andra stunder tycker han synd om sin mamma och vill inte göra henne besviken... SEn tycker hon att han är respektlös ändå. Tänk er en mamma som ger en dåligt samvete och spelar offer heeela tiden, det tär på honom och på vår relation. Jag är rädd att hon en dag kommer förstöra det fina vi skapat för oss själva...

    Jag funderar på vem som egentligen behöver söka hjälp, är det svärmor, sambon eller jag? var vänder man sig? Familjerådgivning eller psykolog? 
Svar på tråden Svärmor är en stor plåga