Villrådig & osäker & glad & ledsen & förbryllad
Om en 1 vecka fyller jag 46.Jag har två söner från ett tidigare förhållande som jag fick när jag var 19 & 21 år
Vid 24 år fick jag diabetes typ 1
Vid 29 träffade jag min nuvarande man och vi försökte i 11 år att bli med barn på egen hand och med hjälp av IVF med resultatet 1 graviditet i ena äggledaren ... sen inget ägg som ville fastna i livmodern.
Efter 40 slutade vi försöka och kämpa & på IVF sa de att enda sättet för mig att bli gravid är just genom dem då jag bara har en äggledare kvar och den är skadad.
Nu 6 år senare då jag börjar sakna mensen i maj så tror jag att jag kommit in tidigt i klimateriet - vilket visade sig vara helt fel - jag som inte skulle kunna bli gravid är gravid.
Vårt liv ser helt annars ut idag - vi har sålt hus köpt lägenhet utan hiss och bor på 3:e våningen relativt trångt och bla bla bla och hade jag vetat att jag skulle kunna bli gravid hade vi haft skydd - men nu är vi där och på något vis känns det som att det kanske är mening att vi ska ha ett barn MEN riskerna är stora, det förstår jag MEN... det kan oxå kanske gå vägen... I och för sig kommer sorgen vara outhärdlig om vi inte lyckas hela vägen utan något händer sent i graviditeten -- då torde sorgen vara mindre jobbig om man avbryter relativt tidigt??
Precis idag har jag gjort 11 veckor - enligt ultraljudet
Jag har på måndag tid hos kurator och samtidigt kommer operation ringa mig till veckan om tid för skrapning ...
Jag är så villrådig... vad ska jag gör? Min man är objektiv och anser att det är en olycka - att vi lämnat detta bakom oss - samtidigt tycker han oxå att det är galet på något vis - är detta meningen?