Återkommande dumpningar - vad gör jag för fel?

Väldigt svårt att ens gissa utan mer info.

Hur beter du dig i en relation? Förändras det över tid? Vilken typ av killar pratar vi om, har de tidigare haft seriösa relationer eller väljer du de typiska ungkarlarna?

Vad har du för sjukdom? Vad säger dom är skälet till att dom vill sluta ses?

Jag har varit väldigt flexibel och bra att kompromissa... är jag för tillgänglig?? Trodde det var bra att om de är väldigt upptagna faktiskt kunna ses när de kan. I förra relationen gav han mig typ ingen tid, allt på hans premisser.. jag var villigt att mötas på vägen medan han bara ville som han ville. Han gjorde saker för mig ibland men bara då han själv inte förlorade på att göra ngt för mig.

Som sagt har jag sjukdom och vissa allergier som vissa kanske inte orkar med? Men kan man inte komma på det lite tidigare att man inte vill vara med en som mig ? Jag är öppen och ärlig med mina situationer men jag brukar inte dumpa allt i deras knä på en gång utan tar det lite i taget.

Jag har dålig energi och måste vila mkt pga min sjukdom men när jag är pigg så riktar jag det till dem så de inte ska behöva känna att jag e så sjuk att vi inte kan ha kul och trevligt tillsammans utan vi får mkt av dessa stunder så det är inget som bör saknas.

Jag har träffat män med barn för det mest eftersom många vettiga killar över 30 har barn. ( verkade det som men de kanske inte är så vettiga) Jag är jätteflexibel och gullig mot deras barn. Jag har dejtat några utan barn men de verkar så barnsliga oftast så jag har inte gått vidare/ blivit kär i dessa.

Några ggr verkar jag blivit mäns rebound och några ggr har de inte klarat av mina sjukdommar och vad resten beror på vet jag inte.

Jag har dejtat de som kommit ur lååånga relationer men även sådana som du kallar evigt ungkarlar... ja jag har varierat mig .. dejtat olika åldrar.. trodde att de 40+ med barn skulle vara seriösa och vara glada att kunna få en tjej i 30 årsåldern men nej de verkar bara vilja ha lite kul när de äntligen är singlar. Hur jag än ändrar typ av kille, vad de jobbar med, om de har barn eller inte , ålder så verkar ingen passa mig..

Har jag bara haft sjukt mkt otur ?, är det så här att vara kroniskt sjuk så får man accepter att man inte kan träffa någon ? eller vad är grejjen??? Beter jag mig konstigt kanske... ska man vara sig själv eller måste man vara på vissa sätt för att någon ska gilla en??

Jag tycker faktiskt jag är en helt ok kvinna.. jag är inte perfekt men inte heller avskyvärd... jag har vart med om mkt i livet och ät nog faktiskt rätt smart. Jag är alltid trevlig mot nya människor.

Pga sjuldommen jobbar jag bara halvtid och har tidigare inte jobbat.. är det därför jag inte är önskvärd? Det finns väl folk som är sjulskrivna fast har partner??

Jag har eget bra boende och ekonomi. Så inget konstigt där. Jag har inget körkort och inga barn.. är det märkligt i mäns ögon??

Ja jag försöker fylla på med information så att man kan skapa sig en bild.. visst jag har en del problem/ bagage men de har de ju också haft och jag har vart accepterande mot dem.. varför kan de inte vara accepterande mot mig??

Om man är alltför medgörlig och bekväm att ha att göra med blir man, tyvärr, samtidigt också ointressant. Det betyder inte att du är ointressant som människa, men kanske alltför angelägen att "få någon".
Om du blir mer kräsen, mer angelägen att odla dina egna intressen, mindre angelägen att bilda par så blir ditt liv åtminstone roligare. Och kanske träffar du också den rätte så småningom.

Ja du har nog rätt detta kan säkert vara en anledning..

Dock har jag egna vänner som jag umgås med ofta och behöver en del egentid.. han hade knappt några vänner alls.. senaste killen..

Hobbys har jag bara några få eftersom jag inte har alltför mkt energi över.. annars hade jag absolit tränat och haft andra roliga hobbys :)

Men som du säget är jag kanske för angelägen att ha ngn.. dock hör jag inte ens av mig så ofta hmmm

Många män gillar att jaga en tjej. Kan du alltid träffas på hans villkor så blir du ointressant att jaga, du är ju ändå alltid där och han kan träffa dig när han har lust och samtidigt leta efter någon annan.

Ja, tyvärr så kan din kroniska sjukdom och dina allergier verka avskräckande. Många män vill bli omhändertagna och en person som är sjuk och inte alltid orkar, orkar ju inte ta hand om dem heller.
Att du dessutom bara jobbar halvtid och kanske riskerar att inte kunna jobba alls framöver är också en nackdel, då kanske de måste försörja dig i framtiden.

Du har inga barn, då kan de vara rädda att du vill ha det snabbt och att du kanske ska försöka lura på dem ett barn. Eller så tänker de att du inte kommer att orka mer än att ta hand om barnen, om ens det ifall ni fortsätter ihop och ni får barn tillsammans. Män kan bli rädda för att bli sittande med allt ansvar för kanske både ekonomin och familjen.

Finns det någon hobby du kunde orka med?

Ok så jag ska då tänka att jag är avskräckande och att jag inte kan ha en relation? Ska jag glömma att försöka ha en realtion??

Ja jag gör en hobby men vill inte skriva precis exakt allt då jag ändå vill ha viss anonymitet.

Det har vart på minuskontot vissa saker problem/ bagage med dem men jag tänker att de flesta vuxna har saket som hänt.

Att jag ska acceptera ngn som har 2 barn redan är ju stort då jag nedprioriteras men det har jag accepterat.

Tråkigt att jag ska va förstående och accepterade medans de inte är det.. är det bara friska elitmänniskor som har relationer och är gifta? Jag vet redan att så inte är fallet.. jag är med i massa facebookgrupper för kroniskt sjuka och de har pojkvänner eller män de flesta av dem.

Ja ölkjh jag tror som du att många avskräcks av dessa problem, typ de flesta men någon skulle väl ändå vilja va med mig.. vad tragiskt det där lät... jag har vänner som är mer sjuka än mig men har relationer.

Sen måste man ju gilla personen man tar inte vem som helst. Klart att jag tackat nej någon gång också men främst då i början inte när man ingått en relation.

Som sagt är det relationerna jag undrar över inte "dejterna". Varför inte dumpa mig direkt då när de vet infon utan mkt senare så jag hinner bli kär och hinner bli ledsen.. om de inte vill ha det ölkjh skriver om kan de väl dumpa mig ibörjan.

De kanske vill jaga men samtidigt så om man bara kan ses 2 ggr i veckan så blir det väl ganska bra att var där annars ses man i princip aldrig.. vad är det att bygga en relation på?

Jag kan inte ses varje dag jag e ockdå upptagen ibland. Dock var den senaste killen mer upptagen.. heltidsjobb och barn så då var det inte så konstigt att han va mer upptagen.

Men jag har mer privatliv och hobbys än honom.. om man ska tänka så så var det ju han som var "tråkig"

Men jag tänker inte så...

Vem som helst kan bli sittandes med ansvar.. vem som helst kan bli sjuk närsomhelst.. jag kan ju ta hand om mig själv .. sant det där om barn dock..

Jag tycker de bara ser problemen istället för det bra.. tänk om alla skulle bara se problemen då skulle det inte finnas några relationer överhuvudtaget..

Jag kunde ju dumpat dem för deras problem men va fan... inte gjorde jag det.

Jag lever med en kvinna som blev sjuk efter ca 10år tillsammans. Hon har väldigt dåligt med energi, måste planera sin vardag rätt mycket, vila väldigt mycket och orkar inte med så mycket. Hon orkar bara jobba 50% och fritiden orkar hon inte med speciellt mycket. Och det påverkar ju även ekonomin en hel del.

Hade jag inte älskat henne så mycket så hade jag nog dumpat henne. Hon blev sjuk efter att jag träffade henne. Om jag idag skulle börja dejta henne, så är det nog risk att jag efter ett antal månaders dejting hade släppt henne, när man börjar inse hur sjukdomen påverkar livet o ekonomin i största allmännhet. Det är väldigt jobbigt att vara tillsammans med någon som inte alls orkar med på samma sätt med mera.

Ok förtstår att det är jobbigt.. jag har även en nära anhörig som är sjuk också så jag vet, dvs jag är även anhörig och sjuk.

Om du hade blivit sjuk hade du velat bli lämnad då? Om du var sjuk skulle du va ok med att aldrig kunna dejta?

Tycker du jag ska strunta i dejting och bara acceptera och leva ensam resten av livet??

Hur långt in i relationen blev hon sjuk?

Jag kanske har vart för ärlig.. jag kanske borde "fake it till i make it?" Problemet är att det är svårt att inte visa sanningen tillslut så därför har jag berättat.

Att ha partner , bli sambo och barn är min högsta önskan i livet.. så jag vill helst inte prioritera bort det och bli kattkvinnan.. det är min största motivation i alla svårigheter.

Men om precis alla säger strunta i det kanske, kanske jag gör det tillslut...

Tack för alla svar förresten.. gärna mer input.

Så mkt som möjligt!!