Vi som börjar med IVF hösten 2017

Åh, jag lider med er alla som har fått gå igenom detta eller något liknande! Det måste vara fruktansvärt och är nog allas vår värsta mardröm för tillfället. Ta hand om er och lycka till när ni bestämmer er för att hoppa på det på nytt!
Låter som ett väldigt bra råd att ta tid att faktiskt sörja och låta det landa. 

Vi har bara påbörjat vår första behandling så har inte tvingats uppleva samma förtvivlan ännu, men lite därför valde vi också att inte berätta för någon om vår ivf. I början kändes det rätt, vi resonerade att om det inte kommer att fungera för oss så slipper vi göra våra föräldrar besvikna osv. Men nu, mitt i behandlingen (jag har sprayat i två veckor och sprutat i två dagar) så håller jag på att bli tokig av att inte kunna ventilera detta med folk omkring mig. 

Hur gör ni andra? Har ni varit öppna från början? Jag tänker att om jag också drabbas av tex ett missfall eller MA så blir det ju extra jobbigt att försöka dölja det, och onödigt.

Igen, så otroligt ledsen av att höra era berättelser om plus på stickan som sen inte har gått hela vägen. Tusen kramar till er!

Jaa hoppas du slipper ta fler eller olika! Vad skönt att du fick hjälp av din man :) jättebra!
Jag har gjort en behandling innan. Anledningen att jag fick ta extra är för att jag har lite lägre amh värde. Tog 250 i gonal f och fick "bara" ut 6 ägg. Bara ett överlevde så tar 300 nu plus 150 menopur. Har läst att menopur är bättre för äggkvaliten. Så det e väl det jag behöver, fler å bättre kvalité. Så hoppas det här bytet ska fungera bättre å hoppas verkligen att jag får nåt till frysen..

Vi valde först också att inte berätta för ngn, men tyckte snabbt att det både kändes lite ensamt och svårt, särskilt jag. Så berättade först för min syster och det kändes jättebra. Sedan var jag iväg med några vänner en helg och blev då tvungen att berätta för dem eftersom jag behövde ngn som satt bredvid mig när jag skulle ta sprutorna. Det är otroligt skönt att ha några som jag och min sambo kan ventilera med och att vi inte behöver smyga och hitta på ursäkter under behandling.

Blä idag mår jag inte bra. Inne på sprutdag 7 å mår illa å har världens huvudvärk.. mådde bra förra gången när jag bara tog gonal-f men nu e det ju den plus menopur å orgalultran.. läste att det var rätt vanligt. Men har inte ont i magen eller nåt; är svullen.. men e orolig att det inte ska växa många ägg..

Vi valde samma väg som är, det vill säga att inte berätta om det för familj och vänner. I vissa stunder har det känts som ett bra beslut. Det har varit skönt att bara kunna "vara oss" och inte "vi som genomgår en ivf", om du förstår vad jag menar. Jag inbillar mig också att det på vissa sätt har fört min man och mig närmare varandra. Det har stärkt "vi-känslan". 

Å andra sidan har det också funnits väldigt jobbiga stunder. När vi har mått dåligt och under vårt missfall i julas var det riktigt tufft att låtsas vara glad och ge intrycket att det bara var en helt vanlig jul. 

Varit på ul nu! Var mycket mer ägg denna gång men hon ville att några skulle växa till sig så ska på ett ul igen på onsdag, förmodligen ägguttag fredag eller måndag! :)

Hej! Jag och en vän har startat en podd - Ruvarpodden - om barnlöshet, barnlängtan och IVF där vi pratar fritt om våra känslor kring IVF och barnlöshet och vår resa mot barn - podden finns på Itunes, soundcloud, och Acast, och överallt där poddar finns. Vi tycker att det är så viktigt att det börjas prata om barnlöshet, som är så vanligt - även bland unga par! Vi skulle bli hemskt glada om ni ville lyssna och rekommendera till andra. Nytt avsnitt kommer varje torsdag! kram

Hej alla! En uppdatering från min sida. Gjorde fet den 25 nov och lyckan var total blev gravid. Första vul 6+0 (tidigt pga av tidigare utonkveds) såg jag ett hjärta picka på så fint. Hade starka gravidsymtom som illamående och fick söka hjälpa och få läkemedel utskrivet mot det. Vid andra vul i torsdag i 8+3 fick jag det hemska beskedet att fostret inte längre fanns utan att jag hade fått ett fördröjt missfall. Kroppen och livmodern tror fortfarande att jag är gravid fast det inte finns något liv. Fick en tid om en vecka för att se om kroppen tar hand om det själv. Helt förstörd gick sambon och jag hem för att vänta.

På söndagen fick jag svåra smärtor och åkte in akut. Där såg de fostret men det hade dött i 6+3. Läkaren ville ge mig abortpiller så jag skulle stötta ut allt men jag vägrade. Skulle inte klara det psykiskt att se allt, mår fortfarande dåligt över mitt utomkveds och det hände för ett år sedan. Hade en underbar läkare som förstod mig som skrev upp mig på en akuttid måndag morgon kl 08. M0ndag morgon fick jag träffa en till underbar läkare som bekräftade samma hemska nyhet. Hon frågade om jag inte ville göra medicinsk abort men jag förklarade hur jag mådde så hon avbröt mig och sa du behöver inte säga mer jag ringer ner direkt. Kl. 9 rullade jag ner på dagkirurgin och vid kvart i tio gjorde de en skrapning. Allt gick bra och är glad att den delen är över. Är hemma idag från jobbet för att samla ihop mig lite. Ringde och pratade med rmc och de gav klartecken att köra ny frys på nästa mens så det känns skönt. Så om allt går som det ska bli det nytt försök i februari för oss

Hej! Har lyssnat på de två första avsnitten och känns skönt o lyssna på andras erfarenheter. Särskilt när ens egna väg inte är spikrak och motgångar efter motgångar.

Tack till er som berättat om hur ni gör eller vad ni säger till familj och vänner, känns skönt att höra att det inte alltid är helt självklart. Jag håller med om att det stärkt vi-känslan, det har varit samma för oss. Samtidigt är min man inte jätteöppen när det gäller att prata känslor osv, medan jag är det som bearbetar genom att just prata om det...och ibland är jag nära att bara slänga ur mig det till vem som helst, för att lätta på trycket, grannen eller någon i Ica-kön. 

Men det måste vara fruktansvärt jobbigt att drabbas av missfall och samtidigt försöka hålla humöret uppe inför familj, just på helger som jul osv. Jag lider med dig, och önskar er verkligen lycka till inför eventuella kommande försök!

Jag funderar själv på att kanske berätta tidigt OM vi skulle få ett plus, just för att slippa kommentarer om att jag ser sliten eller nere ut av familjemedlemmar som inte har en aning...men jag vet inte...