Sambo vill vara hemmafru som exfru

Förstår inte varför folk tycker det är så slappt med hemmafrulivet. Själv tycker jag det är mer påfrestande att ta hand om barn än att jobba rent belastningsmässigt. Ansvaret är dock mindre. Tror det är någonting annat som är provocerande.

Förstår inte varför folk tycker det är så slappt med hemmafrulivet. Själv tycker jag det är mer påfrestande att ta hand om barn än att jobba rent belastningsmässigt. Ansvaret är dock mindre. Tror det är någonting annat som är provocerande.

Vad menar du med att jobba? Vad jämför du med och vad är din referensram? Vända burgare på Donken? Börs-VD?

Sluta hyckla! Hade köpt ifall du stod för att du lallar runt litegrann med trasan och strökollar på Dr Phil under dagarna. Det konceptet hade varit avväpnande och många hade köpt ditt hemmafruliv "a la Montazami".

Nu är du däremot löjlig, ska du ha en hedersmedalj för uppgifter som tom en apa kan göra? Det där är uppgifter som nästan alla människor lägger ner mer eller mindre tid på rent allmänt.

Du kan sminka grisen bäst du vill, det är ändå en gris.

Glömde tillägga. Har ni det gott ställt så skulle jag i din sits se till att jobba halvtid eller på timmar, sätt in den lönen på dina barns sparkonton kanske?. Där kan du snacka om att bygga en bra framtid för dina barn och sedan har ni gott om tid till att umgås. Det gör mer för dina barn än att ha ett kliniskt rent hem.

Jag var hemmafru ett tag på grund av min fästman tjänar ganska många nollor och sade upp mig från mitt jobb. Jag var hemma i ett helt år, då sökandes av en väldigt speciell tjänst (mitt drömjobb) och ville vara kräsen i form av framtida arbete. 

Ganska snabbt blev huset kliniskt rent (vi bestämde att inte anlita någon form av hjälp), barnen hämtades och lämnades på dagis och skola, jag lagade gormet middag varje dag, min man behövde inte göra något då jag ändå gjort ALLT i ren uttråkning. Dessutom så vill jag påpeka att jag var social på dagarna med andra hemmafruar och utförde mina hobbies (skriva och rita). 

Det positiva jag kom fram till : Hemmauppgifterna blev mer självklara. Det blev aldrig ett tjafs under tiden om vem som tar vad, eftersom att jag gjorde allt själv (upprepning - AV BOREDOM). 

Det negativa överväger det positiva hundra gånger om. Att vara hemma är inte ett jobb. Då har man inget krävande arbete i alla fall. Vara hemma gjorde mig fruktansvärt uttråkad och är något jag aldrig skulle överväga igen sålänge jag inte måste. 

Vare sig en hemmafru vill erkänna det eller ej - så är man bara ett "plus en" till sin partner. Man går runt på grund av sin arbetade partner och även om man kan få ett arbete så är ju uppenbarligen inte situationen något som fungerar utan partner. Den känslan av beroende är något jag inte förstår över hur en kvinna (eller man) kan må bra av psykiskt. 
Nu var ju min man på mig med att "vi är ett team" och "att jag absolut inte skulle känna mig skyldig honom" eller "beroende" men faktum är att MAN ÄR DET om man inte kan betala för sig själv. (Ja, gemensam ekonomi men vem är det som bringar in pengarna?). 
Dessutom ser jag en stolthet i vetskapen att man står stabilt ekonomiskt och tar sig fram i livet, utvecklas. Jag menar, inte för att vara sådan - men hur utvecklande är det att vara hemma? "Oj, nu har blomman blommat och barnen växer upp." De sakerna märker man även om man arbetar. 

Vad jag vill säga är att konceptet fungerar inte för mig, jag har svår förståelse för kvinnor som nöjer sig i sitt liv att bara vara ett plus en, samt att vara hemma (sålänge man inte har dysfunktionella barn/handikapp) så kan man INTE likna det som ett arbete. Då undrar jag vilka typ av arbeten dessa hemmafruar haft innan. Kan inte ha varit något speciellt i alla fall. 
Men det är kanske därför dessa kvinnor väljer att leva hemma på fulltid? Om man inte har begåvningen till ett fullbordat stimulerande jobb vet man ju heller inget bättre och tror hemmafrulivet är kungligt bra. 

Men snälla hemmafruar - sluta pracka på vilket ädelt heltidsarbetande jobb det är. För det är inget annat än patetiskt. 

Sedan tycker jag det är ganska intressant, vad hade dessa fruar tyckt om mannen plötsligt föreslog att han ville vara hemma med barnen och att ni skulle jobba? Är det då alla dessa psykiska sjukdomar dyker upp hos er? 

Min ex-fru kunde vara hemmafru med våra gemensamma barn på vår tid, men idag känner jag för att ha mer livkvalité och har inte lust att arbeta sådana långa dagar. Jag har heller inte lust att gå ned ekonomiskt utan vill att min sambo ska bidra till vår gemensamma ekonomi. Nu är hon gravid och yrkar på att hon ska sluta jobba för gott nu för det ?fick ju min exfru?. Faktum är att jag anser det oattraktivt, att vara utan jobb och ambition, och det borde ju min sambo veta då jag lämnade mitt ex för ?kvinnan i receptionen?/min nuvarande sambo pga att min sambo verkade ha sådan livsglädje och drömmar karriärsmässigt. Jag vill att vi ska kunna fortsätta leva gott ställt och jag har gått med på att hon kan ta ut all föräldraledighet hon möjligtvis kan ta ut ? men att sedan vill jag inte försörja henne. Detta har skapat sådana bråk och helt ärligt vet jag varken ut eller in vid detta laget. Jag förstår att hon kan anse att det är orättvist att min ex-fru aldrig behövt arbeta (hon är omgift med framgångsrik man) - men helt ärligt tycker jag inte det är attraktivt och som situationen ser ut nu är inte detta ett alternativ i vår familj.

Är jag helt galen, eller hur ska jag bemöta  henne?