Hur kommer det sig att man fastnar för en otrevlig djävel?!

Ja har varit med om detta med en liknande typ med trassligt liv och bakgrund ochc väldugt otillgänglig känslomässigt. Attraktionen slog till som en ångvält och gjorde mig till en osjälvständig nickedocka. Tror att det är just ovissheten och deras ge med ena handen och dra tillbaks med andra som får en fast inklusive en stark kemi och sexuell dragning.

Vad man måste fråga sig är just hur man skulle vilja bli behandlad? Vad man anser att man har rätt till och behöver. En sådan kille är van att komma undan med sitt skitbeteende och har säkert sårat många kvinnor innan dig just för att han han kan. Det bästa du kan göra att TVÄRTOM. Börja respektera dig själv, våga sätta gränser, visa honom tydligt vad du inte accepterar- Endast på detta sätt kan du förändra hans beteende och få honom att respektera dig och få kämpa för dig + att du vinner självrespekt. Fortsätt tänka kritiskt ur ditt väninneperspektiv...och se på dig själv med de loserögonen så ska det nog gå in i dig så småningom . Du är bara slav under din egen illusion om romantiken det har inget med snubben att göra egentligen...kvinnor hamnar ofta där och förtjänar bättre killar.

Jag känner verkligen igen det du skriver om "otillgänglig känslomässigt" och "ge med ena handen och dra tillbaks med andra"...

När han är fin, då är han så förbaskat fin. Kan vara enormt bra att prata med om saker som gäller mitt liv, har tex gått igenom en del tråkigt hälsomässigt som han varit en klippa med. Men alltid denna opålitlighet, denna känsla av att "tjafsar vi hör jag inte av honom på en/två/tre veckor/eller aldrig".

Tjafset är också nytt för mig - har varit gräl fler gånger med honom under vår korta tid är under mina 25 års samlade förhållanden. Jag gillar inte bråk och tjafs, inte ens när jag gjorde slut med mina ex blev vi osams - men denna kille har liksom ingen förmåga att jämka eller gå tillmötes. "My way or the highway" alltid, ALLTID

Har försökt nå fram till honom, har sagt "vill du inte mer så säg det rakt ut, jag kan ta det som vuxen kvinna". Har försökt få honom att fatta att han inte behöver vara så instängslad med taggarna utåt, men det hjälper liksom inte. 

En gång skrev han till mig; "Jag har så svårt att se det du verkar se. Att jag skulle vara värd så mycket för någon annan... Jag är kanske skadad tyvärr". Tror att detta också gör att det blir så svårt för mig att ta förnuftet tillfånga, vill älska honom och kunna ge honom den känslan - att han är värd det.

Kvinnofälla säkerligen: jag ska väl "rädda honom" (trots att han inte har missbruk eller sådana problem). Rädda honom från sig själv kanske, det går ju sådär... 

Vill du ha ett tips? Ha honom som en kk du träffar då och då men inse att det kommer aldrig bli mer. Ställ inga krav. Hör han av sig och vill ses så gärna men förvänta dig aldrig något, inte ens svar på mess. Se allt du får av honom som en bonus och låt honom bli en avlägsen bekant du då och då ligger med. Jag tror att då kommer dina känslor svalna för att du slutar engagera dig själv känslomässigt.

Håller med ovanstående. Se honom som någon du bara har för skojs skull, ibland. När det passar dig. Försök inte göra honom till nåt han inte är. Det finns pojkvänner, makar och älskare. Detta är älskar-typen. Han kommer nog aldrig kunna ha ett funktionellt förhållande om han hållt på så där hela sitt liv.

Det bästa är så klart ifall du lägger ner helt och hållet. Men om det är alltför svårt att gå cold turkey, så se det som en nedtrappning. Om ni träffas 1 g/vecka, gå ner till varannan vecka, var tredje vecka, etc.

Om han undrar varför du vill ses mindre, var ärlig, så kanske han t.o.m. lär sig en "life lesson". Säg att du gillar honom mkt men hans respektlösa sätt gör att du inte klarar en riktig relation med honom...

Håller med ovanstående. Se honom som någon du bara har för skojs skull, ibland. När det passar dig. Försök inte göra honom till nåt han inte är. Det finns pojkvänner, makar och älskare. Detta är älskar-typen. Han kommer nog aldrig kunna ha ett funktionellt förhållande om han hållt på så där hela sitt liv.

Det bästa är så klart ifall du lägger ner helt och hållet. Men om det är alltför svårt att gå cold turkey, så se det som en nedtrappning. Om ni träffas 1 g/vecka, gå ner till varannan vecka, var tredje vecka, etc.

Om han undrar varför du vill ses mindre, var ärlig, så kanske han t.o.m. lär sig en "life lesson". Säg att du gillar honom mkt men hans respektlösa sätt gör att du inte klarar en riktig relation med honom...

Låter klokt, ska försöka tänka så. Har bara så svårt att tänka "bara sex", har liksom alltid varit flickvänsmaterialet som håller ihop med de jag ligger med. Men får nog tänka om...

Ja, han är nog älskartypen. Tycker själv jag är idiotisk som harvat på med detta när jag innerst inne vet att det aldrig kommer bli något vettigt av det... 

Jag är så sjukt attraherad av honom fysiskt, det är dilemmat. Djävlar vad han kan ligga liksom, också lägger jag ihop den fysiska längtan med någon slags "om han bara förstod blablabla så skulle vi kunna bli SÅ bra ihop". Men det kommer ju inte ske, han är nog - som han själv sade - skadad.

Logiskt sett fattar jag att jag blockerar bra killar pga honom, sådana som faktiskt skulle kunna bidra med lugn, trygghet och förhoppningsvis bra sex - men trots att min hjärna tänker så är det svårt att få hjärtat att fatta det också.

Känner igen!!

Jag är kvinna, runt 40. Har haft ett par längre förhållanden tidigare med bra och respektfulla relationer med de männen, både i relationerna och under separation. Har varit jag som gjort slut tidigare eftersom jag trots att männen var jättefina och bra, och vi kunde prata öppet och ärligt om allt, inte kände tillräckligt starkt.

Så träffade jag HONOM. Försökte att inte falla för honom då han var i en relation som hade ett destruktivt mönster. Men jag föll, det blev vi.

Han kunde inte prata öppet och ärligt. Man fick inte pressa honom, man fick inte fråga vad som helst, man fick trippa på tå för han kunde bli så sur, man skulle vara försiktig med honom sa han, för han var "skadad" uttryckte han sig.
Jojo, jag var försiktig i flera år. Om jag bara tyckte om honom så skulle jag rädda honom. Om han bara kunde öppna upp och släppa in mig och lita på mig så skulle ju allt bli hur bra som helst. Tänkte jag. För vi hade ju potentialen att ha det hur bra som helst. Och jag älskade hans bra sidor. Och jag var tänd på honom. Han förgyllde mitt liv. Jag ville verkligen att det skulle vara vi.

Men till slut gick det inte, Nu är det slut och jag är förvånad över hur himla mycket bättre jag mår. Jag saknar inte ens våra bra stunder. För när jag ser i backspegeln så var det inte bra ens när det var bra.
Men jag var hjärntvättad eller manipulerad och totalt insnöad på att jag skulle rädda honom och vårat förhållande.

Skadade män ska man hålla sig borta från. Pressar man dem kan de bli mycket obehagliga tyvärr

Ja gud ja. De gånger vi blivit osams har jag nästan grinat för att han varit så djävla elak Sedan har jag - tyvärr då det är pinsamt att erkänna - i det närmaste bönat och bett när han gått in i sina tysta perioder då han ignorerat mig...

Det ÄR så djävla skämmigt då jag inte känner igen mig själv, jag är ju inte sådan (trodde jag). Men han lyckas på något sätt vrida till allt så att han kan uppföra sig hur illa som helst och det ändå blir mitt fel,

Just i kväll har jag nästan suttit på mina händer för att inte messa honom. Han har tigit ihjäl mig sedan i onsdags, då tydligen något jag sade inte var bra. Jag känner det där behovet av att fjäska för honom, trots att det är han som varit dum. Idiotiskt. Men jag har hittills lyckats låta bli och kommer försöka fortsätta så, han ÄR verkligen inte bra för mig (vet jag ju, men...)

Alltså, när jag läser ovanstående... Är det samma man liksom?!  Förstår ju att det inte är det, men det känns så. "Gå på glas" - så känns det, hur fan hamnade jag här?

Och ändå längtar jag efter honom när jag skriver detta. Hade någon frågat mig före honom hade jag trott att denna situation hört hemma hos tjejer med taskig uppväxt och dåligt självförtroende, men jag har inte något av det. Inga pappa-issues, bra självförtroende, bra förhållanden i bagaget - och ändå händer det. Fi tusan