Ni som valt att ha ett barn för att ni inte ville ha fler. Hur har ni resonerat?
Nu är jag kanske inte din målgrupp men efter vårt första barn sa jag att jag inte ville ha fler. Han var sååå aktiv, folk reagerade liksom. Han gick aldrig utan sprang hela tiden och jag tyckte det var skit jobbigt då han var på allt och jag var alltid rädd han skulle förstöra grejer hos andra och kunde aldrig slappna av. Hos oss själva hade vi inget framme under 1 meter på flera är.
Men plötsligt kom den där längtan igen, i takt med att han lugnade sig tror jag.
När han var 3,5 kom lillasyster och nu när hon var ca 3,5 kom ännu en knodd. Jag känner mig fortfarande inte klar med barn och tror det blir en eller två till. Även om jag som yngre tänkt jag ville ha 4 barn kunde jag aldrig se det efter första. Så det är inte säkert att du är klar även om du tänker logiskt. Du har ju börjat fundera på ett andra barn eller misstolkar jag dig?
Kanske bestämmer ni er för att ni är nöjda, inte vet jag.
Och det där med att syskonet är en accessoar, lite så har jag nog uttryckt mig. Att man skaffar syskon så de har någon att leka med. Det ligger väl lite i det då barn har så mycket roligare med andra barn än en vuxen oftast. Men det utbytet kan barnen få med kompisar eller släktingar också. Det jag känner att de också får är förhoppningsvis en bra relation för livet där de kan stötta varandra när vi föräldrar inte finns kvar. Det har betytt mycket för mig att mina syskon hjälpt till nu när vår förälder varit sjuk och att vi haft varandra att prata med.
Ja, det finns ju för och nackdelar oavsett beslut. I slutändan tror jag hjärtat bestämmer, även om det låter klyschigt.