Ni som valt att ha ett barn för att ni inte ville ha fler. Hur har ni resonerat?

Funderar på samma sak så följer...

Var från början inställd på två och har kämpat sedan ettan var året. Nu är han snart fyra och trots fyra IVF har det inte blivit något syskon. Fick dessutom en tumör på ena äggstocken som opererades bort i juni efter en massa utredningar så har haft "paus" sedan februari.

Nu när barnet börjar bli mer självgående (har alltid varit ganska "snäll") börjar jag tvivla på om jag vill "gå tillbaka till noll" med en spädis.

När man ser andra syskon leka med varandra känns det lite jobbigt men vet också att de kan bråka konstant. Känns också jobbigt att han blir ensam när vi dör (han har dock en kusin och en jämnårig bonuskusin).

Å andra sidan kanske man får ett syskon som tar all tid från ettan, får ett handikapp etc. Dessutom blir det ju så långt emellan nu att de kanske inte ens får glädje av varandra utan ettan bara får ett litet pestigt småsyskon som river i hans grejjer.

Asså, jag VET inte...