Min man blir arg av mina känslor.

Hej igen.

Tack för alla synpunkter och tankar. Jag ska försöka svara på det ni undrade om vad jag behöver prata ut om. Eller vad jag är känslig över.

Nu låter det kanske som att allt jag gör är deppar hemma men så är inte fallet. Jag skrattar, skämtar, bokar resor till oss, slår igång musik och dansar för mig själv med barnen. Jag är egentligen en positiv och glad person. Det är så övriga världen skulle beskriva mig. Har hört det sedan barnsben men det är just i min relation som jag kan få stora dippar eftersom jag känner mig sviken och bestulen på det jag trodde att vi hade. Det har kommit till en punkt där jag inte längre kan bita ihop eller ha överseende. Jag tappar mig själv. Bägaren är överfull. Jag känner mig vilsen och insikten att det jag önskat i livet inte riktigt slagit in.

Min man svek mig med en annan kvinna för 2 år sedan. Inte fysiskt men tillräckligt länge och tillräckligt mycket för att det skulle krossa min bild av oss och krossa den tillit och trygghet jag kände. Jag var nära att gå men han lovade att ge allt.

Problemet var dock att tilliten aldrig återvände och framför allt inte tryggheten. Eftersom vi aldrig pratar. Han anser att det bara är något man släpper. Jag ger 100 procent av mig till honom och vårt förhållande och emellanåt faller jag i en grop av ensamhet och misströstan för att jag inser att hur mycket jag än ger eller gör så är han en alldeles för empatilös person för att uppskatta det eller ge ens 10 procent tillbaka.

Jag begär inte timmar långa samtal. Men om jag är ledsen, krama mig lite längre, håll om mig lite hårdare, pussa mig lite oftare, ställ mig frågan hur jag mår, be mig berätta och våga öppna mig utan rädsla för att bemötas med ilska eller ord om hur dum i huvudet jag är.

Jag har gett denna mannen allt av mig och han bara tar och tar och tar. Om jag så låg döende skulle han nog fortsätta att ta.

Han spelar något datorspel i timmar. Inte två eller tre. Jag pratar om hela kvällar och helger. Han har golf som hobby och åker iväg för det. Jag känner att jag inte finns som alternativ mer än att tillfredsställa alla behov han önskar.

Ibland önskar jag att vi kunde sitta och prata under middagen, inte titta på tv. Öppna en flaska vin och skratta genom kvällen, dela med oss, prata.

När man känner sig liten, ledsen, rädd, orolig, framför allt om man har en historia av svek så borde man väl finnas för varandra istället för att slå verbalt på sin partner som redan kippar efter luft.

Tack för din input.
Mina dippar handlar inte om att jag vill diskutera vad han gjorde för två år sedan. Det handlar inte heller om att jag vill klanka ner på honom eller dra upp detaljer om vad som hände samt vilken dålig människa han är som var benägen till det han gjorde. Men det är klart att det är svårt för dig att veta som inte vet vad som försiggår i mitt huvud. Visst håller jag med dig om att man får det man accepterar och det är väl lite därför som jag börjat reflektera över min tillvaro och framför allt den tillvaron jag skapar för mina barn. Jag har hittills "accepterat" det som varit för att vi trots allt har en historia tillsammans, gemensamma barn och han verkade genuin när han till en början sa att han skulle göra allt för att vi skulle jobba oss igenom det.

Mina dippar handlar till skillnad från ovan om att jag rätt ofta känner mig ensam. Detta för att min man spenderar större delen av sin tid med sin dator. Han ser sällan mig såsom jag ser honom. Jag tänker på honom och våra barn i allt som jag gör för att jag agerar efter att vi är en familj. Medan han fokuserar på sina behov och sina intressen. Jag sköter allt det praktiska och går smått in i väggen var och varannan vecka för att jag blir utmattad.
Framför allt handlar mina dippar om att alla de ord och löften han gav mig betyder mindre och mindre för varje dag. För varje löfte han gett har han agerat annorlunda. För varje ord han sagt har han visat att han egentligen tyckt annat. Och därmed har tilliten sjunkit. Det är svårt att till slut tro ord som man vet att 90% av fallen har de inte efterföljts.

"Du kan prata med mig" (Nej inte om det som hände för 2 år sedan utan att jag önskar mer tid, känner mig osedd, skulle vilja skapa mer spänning, ha avlastning, hjälp, umgänge med varandra osv osv, eller bara en dålig dag där man känner sig nere och lite ofin och behöver en kram eller komplimang) men sedan när man försöker så blir man kallad för många fula ord och att man är jobbig som ska prata känslor för det är så otroligt onödigt. Man behöver inte tänka, tycka eller känna så mycket utan "bara vara" vad det nu innebär.

Visst är jag en känslosam person men inte dramatisk. Passionerad är jag och jag känner många känslor men det gör ju att jag är kapabel till att ge honom den uppvaktning, uppmärksamhet, kärlek, empati, omsorg, omtanke, värme osv som han uppskattar. Utan mina känslor skulle ju inte de bitarna heller funnits.

Nu är jag här igen. Hur vet man om man lever i en sund relation? Hur vet man om det är en själv som är den konstiga? Jag märker på mig själv att jag nästintill blir galen inom mig. Jag orkar inte mycket till. Det är så svårt att vara den som kämpar för förhållandet medan den andra bara säger att den gör det men inte uppvisar någon empati.

Hur kan man säga att man älskar någon om man inte bryr sig ifall den är ledsen? Hur kan man kalla den för saker som det inte vore något konstigt?

Och jag blir tokig av att inte känna tilliten. Jag ser lögnerna på honom. Må hända att de inte är så allvarliga men hela han skriker att han ljuger. Hans kroppsspråk, försvarsmekanism, nervositet. Ändå sitter han där och säger "Det är DU som är galen!"

Jag BLIR galen av den här människan jag lever med. Jag ger och ger tills jag nästan stupar medan han andas in allt utan att ge tillbaka.

Vad som än händer. Så är det MITT fel. Alltid mitt fel fastän jag är den som sitter där alldeles gråtfärdig och ledsen och besviken. Till slut undrar jag, det kanske är jag?!

Är det någon som vill skriva via meddelanden här så man kan få lite objektiv input kring med sakspecifika saker och händelser? Skriv till mig i sådana fall, snälla!