Svälj stoltheten och lämna!

Det finns något som kallas för "normaliseringsprocessen" i en destruktiv/våldsam relation, som gör att det smyger sig på gradvis, vilket gör att de flesta får oerhört svårt att lämna. Den långsamma, gradvisa, psykiska nedbrytningen som många utsatta i såna här relationer får utstå, kan jämföras med metoder man använder i tortyr och psykologisk krigsföring. Utövarna som bryter ned sin partner, har ofta personlighetsstörningar, som inte märks på ytan. Det finns mkt mer att läsa inom området, om man är intresserad av en ökad förståelse.

Det finns också myndigheter som hjälper till att sära på familjer där det är alldeles för illa. Jag jobbar själv på en sån myndighet, socialtjänsten.

Är det allvarligt och vi ser det, i våra utredningar, så klargör vi det för föräldrar, att de inte kan bo tillsammans, då det blir för otryggt för barnen. Har själv varit med om några hundra sådana samtal, där det efteråt blivit tryggare för barnen. Den utsatta vuxna personen, oftast kvinnan, får också stöd av Kvinnojour/Kvinnofrid, via oss. Det blir ofta en lång process för henne att "vakna upp" ur "hjärntvätten" hon befunnit sig i.
Sen är det så klart inte alla fall som kommer till vår kännedom, självklart. Men många gör det, som tur är.