hur mycket skrev 2017-09-24 19:45:57 följande:
Mamman säger mest att man inte ska säga nej till pojken. Vad jag har sett så försöker hon väldigt mycket med att avleda. Försöka få in honom på något annat spår. Men när det inte går så blir det oftast som han vill. som nu när vi fick köra runt med honom i bilen, och då tyckte mamman att det var en kompromiss för vi fikade ju i bilen samtidigt. jag vet inte det känns mest som att den här pojken får sin vilja igenom, nästan alltid.
Mamman säger att det är så man måste göra med de här barnen.
Pappan var av en annan åsikt och de hade ständiga bråk för att han sade nej till sonen och enligt mamman var för hård.
Jag vet inte vad jag skal göra jag tycker synd om mamman, men får en klump i magen när hon ringer eller smsar. Träffarna är ju inte trevliga. Det kan jag inte ärligt säga att de är.
Jag vet dessa barn kan vara väldigt besvärliga, men enda frågan som jag skulle ställt mig och i en situation som denna, och den stress det medför för dig och din direkta omgivning.
Så skulle jag komma fram till att det är inte din uppgift och uppfostra hennes barn.
Visst det kan anses empatibefriat, men den som tänker så har inte tänkt en tusendel på hur du känner dig och de problem som uppstår för dig.
En del tror empati är att man måste agera, men här får man göra bedömningen om det är möjligt och hur bra/dåligt det är för ens egen familj.
Sen detta innebär ju inte att du inte kan vara tillhanda någon gång för vara snäll.
Men om det inverkar rätt negativt på din familj, så vad ska man uppnå?
Jag upplever många familjer har det jobbigt och stressigt som det är många ggr med barn, och sen uppfostra andra barn på detta.
Det är en fråga du får ställa dig, jag tror man kan räkna med känslomässig utpressning här.
