Hur mycket behöver man "hjälpa" ett endabarn?

Som endabarn förstår jag inte problemet. Ni lär väl umgås med barnet och hitta på saker tillsammans, och hon lär väl få ta hem kompisar om hon vill. Vad är det som hon ska ha speciell "hjälp" med?

Jag anser också att ensambarn har rätt till kompisar som ränner hos en och ibland på semester! Även om man känner att man värnar om familjens integritet. Och jag tror inte enbart skola och förskola kompenserar för det. Detta eftersom de som bjuder in med öppen dörr är de som får vänner. Förenklat såklart.

För mig handlar det om demokrati. Att ens barn är lika mycket människa som man själv.

Känner man att man inte pallar det, och det gör väl tyvärr inte alla, så tycker jag att man förtjänar ett syskon att växa upp med.

/ensambarn

Jag tycker ni resonerar lite märkligt ärligt talat. Vadå lär sig av syskon, kusiner och vänner? I vilket avseende menar du då?

Det är inte givet att syskon är bästa vänner eller att barn har nära relationer med kusiner heller. Det kan skilja i ålder, personlighet och annat som gör att det inte blir nån supernär relation. 

Sen tänker jag att det blir synd om vilka barn som helst att ha en familj som vill isolera sig som en enhet och inte släppa in vänner till barnen, detta oavsett om man har ett eller flera barn.

Alla människor borde få möjlighet att utveckla sina egna relationer och hemmet borde ses lika mycket som barnets hem och därmed lika öppet för barnens bekantskaper. Att tycka att sina barns vänner "ränner hemma i tid och otid" tycker jag är lite oförskämt mot barnet som en egen individ med egna behov. 

Jag tycker inte att det är rimligt att i princip tvinga ert barn att växa upp enbart med vuxna. Ni kanske inte behöver ta med vänner på resor och sånt, men definitivt öppna era dörrar i vardagen och låta ert barn utveckla sina egna vänskaper med jämnnåriga.

Jag har tre barn i ganska nära ålder och de har jämnåriga kusiner och vänners barn i samma ålder. Men aldrig någonsin skulle jag neka dem sina egna vänner och att få hänga med dem så mycket eller lite som det passar dem! De är inte mindre människor än jag och min man. Vi är likvärdiga i att få våra behov tillgodosedda.