Hur mycket behöver man "hjälpa" ett endabarn?

Men att man inte vill ha barn, eller vuxna för den delen, rännandes hemma var och varannan dag och under semesterresor betyder ju normalt inte att man, barn som vuxna, inte kan ha vänner. Barn som kommer upp i en viss ålder kan odla vänskaper genom t ex skola, fritids, sport och andra aktiviteter, kyrka etc, kalas, och bara vara ute i grannskapet, mm. Sen att de emellan allt detta ska kunna ha kompisar "rännandes" fritt hemma, är väl vad man som jag kan motsätta mig. Nu har min son nån kompis hemma emellanåt också (men inte ofta), och han är hos nån kompis ibland, men icke att vi har öppna dörrar för vare sig grannskapets ungar, sonens kompisar eller vi vuxnas kompisar. Man får ju ha lite taktkänsla, det behover ju oftast inte vara allt eller inget. Och sen beror det ju på barnet själv; en del barn trivs battre ensamma, andra fordrar mer vuxenlek i brist på jämnåriga/syskon hemma. Precis som en del syskon leker ihop, medan andra syskon bara slåss, retas och inte alls funkar ihop.

Nu är det för vår del inte så att vi "vill" isolera oss helt, vilket du får det att låta som, utan att vi bara av olika skäl (personligheter, periodisk ohälsa, m.m) inte träffar så många andra människor till vardags, bortsett från familj och släkt. Och inom släkten finns inte, och kommer förmodligen inte heller att finnas, andra barn i vårt barns ålder.

Det är åtminstone denna situation jag får utgå från, inte någon idealiserad bild av hur det skulle kunna eller borde vara.