Kan vita män bli förtryckta?

Om man ska ha lite perspektiv på det så har de ju också varit sämst i de länder där den vita mannen styr under vissa delar av historien.

Egalitarism = en politisk doktrin.

Är det tänkt att politikerna ska koka soppa på en spik bara för att Kreti och Pleti har svårt för ord?

Egalitarism innehåller inga samhällsanalyser, inga metoder och medel att uppnå mål med eller ens en teori. Helt substanslöst och bortom all möjlighet till politisk organisering och praktik.

Sluta ta fina ord och inbilla er att det blir och är politik bara ni uttalar dem. Det kan inte bli mer fördummat och Gudrun Schyman och kompani - inom politiken - bara rullar sig i skratt.

En blind och fördummad folkopinion är maktlös. Så maktlös att ~75% av befolkningen i en DEMOKRATI kan påstå att de tar avstånd från "feminismen" i rent missnöje UTAN att minsta förändring syns - och precis och exakt så ser det ut, i dagens Sverige.

Ja, jag är beredd att hålla med om att den radikalfeministiska tesen och världsbilden bygger på ett undermåligt fundament i många fall där ideologin appliceras idag. Den kan dock nå, i min mening, viss legitimitet om vi exempelvis analyserar Saudiarabien eller en del länder i Afrika.

Att dock hantera Sverige eller västvärlden som ett slags högnäste för ett direkt levande och systematiskt upprätthållt "Patriarkat" som akut måste bekämpas till varje pris och med alla medel - är i min mening att passera rimlighetens gränser med flera mil.

Självklart finns det problem inom feminism och i vardera ideologi som följer men du som demokrat och liberal accepterar knappast att du bli utvärderad som socialist - vilket är EXAKT samma sak som att utvärdera feminister utifrån EN enda ideologi på området.

Ingen feminist behöver vara radikalfeministisk. Precis som ingen demokrat behöver vara socialistisk.

En social rörelse för jämställdhet enligt såväl Svenska Akademien som Nationalencyklopedin. Varken mer eller mindre och på det här området verkar olika och specifika ideologier, precis som med övrig politik.

De feministiska ideologierna är även intimt förgrenade med de klassiska, exempelvis liberalfeminism och modern liberalism har samma grundare (John Stuart Mill (och Harriet Taylor)).

Feminister är inte eniga med ett och samma budskap och är inte det självklarheter när du väl har kommit fran till insikten, att det finns olika feministiska ideologier?

Huvudideologierna är socialistisk feminism, liberalfeminism, anarkafeminism samt särartsfeminism (den konservativa hållningen) och skiljer sig genom samma idéströmningar som i övrig politik. Liberalfeminister håller i vanlig liberal anda det fria valet hos individen högt, och är således emot exempelvis kvotering och öronmärkt föräldraförsäkring (läs: statliga tvångs- och regleringsmedel) medan socialistiska feminister är de som propagerar för dessa metoder, och så vidare...

Feminism är inget konstigt politiskt område - det är en lika självklar scen som i den övriga politiken - utan "mystiken" uppstår när vår grundskola inte redogör området ordentligt.

Just radikalfeminism är en idéströmning som kan genomsyra alla feministiska huvudideologier förutom särartsfeminism. Är man dock inte en radikalfeminist så är man per automatik emot radikalfeminism rent ideologiskt.

Exakt och precis!

Det är synd att medier sällan släpper fram övriga feminister men liberalfeminister är även och i regel mer intresserade av det politiska arbetet. Det kanske låter partiskt men man kan faktiskt räkna liberalfeminister som mer seriösa feminister, som ställer sig bortom mediajippon överlag. I riksdagen är det dock en helt annan femma! - och där får man även en helt annan bild av den feministiska arenan.

I riksdagen så är det nästan helt jämt mellan liberala och socialistiska feminister. I stort är det samma läger som höger- och vänsterblocken (Liberalerna är det enda parti som ideologiskt vacklar i en del sakfrågor, exempelvis i frågan om öronmärkt föräldraförsäkring).

Ett reellt problem är dock att det återfinns en hel del radikalfeminism även bland liberalfeminister men inte alls i samma utsträckning och inte heller lika extremt. Om folkopinionen dock vet hur de ska kommunicera med sina företrädare - och på ett politiskt förståeligt språk - så vore det inte alls svårt att lyfta fram icke radikala liberalfeminister.

Moderaterna och Kristdemokraterna hade verkligen dragit nytta av en sådan utveckling (helt enkelt partierna som lutar åt en liberal- och konservativ hållning i stort) och de hade sluppit ducka för området offentligt. Det är partier som i högsta grad har feministisk politik men som har valt att utmönstra ordet "feminism" helt och hållet, på grund av stigmat som en förvirrad folkopinion ger det.

Det är så bisarrt att vi inte får lära oss om sådant här i grundskolorna/gymnasiet. Inte ens när man faktiskt läser om John Stuart Mill och liberalism så uppdagas man om liberalfeminism, medan socialistisk radikalfeminism är det enda som rubriken "Feminism" beskriver i läroböckerna. Man kan verkligen fundera på varför det ser ut som det gör och varför läroböcker i grundskolan/gymnasiet, skiljer sig som natt och dag jämfört med läromedel som man använder i högskolorna (som exempelvis i ämnet sociologi, som du själv har refererat till).

Vilka vinner på att svenska folket förknippar jämställdhet med socialistisk feminism och vilka ideologier bejakar metoder som intellektuell folkkontroll? Man kan bygga konspirationsteorier av mindre...

Skriver på mobilen så det kanske blir små konstigheter här och var.

Effekten som du pekar på är säkerligen en bidragande faktor men jag är rädd för att det även kan finnas målmedvetenhet bakom utvecklingen, iallafall när vi pratar isolerat om just feminism. Det går dock inte att vifta bort det här fenomenet som bidragande faktor, varken i stort eller i mycket.

Det finns helt klart en esoterisk kultur inom politiken, det ser man redan i riksdagen, och den är väldigt folkfrämmande.

Hela fenomenet att ~75% av befolkningen kan ta avstånd från feminism i ett rent missnöje, utan att det sker minsta förändring, är i sig ett stående bevis för att folket och politiken har glidit isär. Hur vi har hamnat här har säkert flera förklaringar och jag tror att det ligger sanning i bådas närmanden.

Det hände mycket på 70-talet men det var ingenting som jag personligen var med om, som 80-talist. Vågen av feminism under 70-talet hade ändå flera poänger och handlade bland annat om att frigöra sexualitet. Även om det var genombrottet för just radikalfeminism (som majoriteten inte verkar hålla så högt idag och häromkring) så kom det mycket gott i dess spår och ideologin var aktuell, det går inte att förneka.

Jag tror att mycket av det vi har idag handlar om att 60-talisterna, ungdomarna som var med i revolten under 70-talet, är samma människor som idag sitter på höga samhällsposter - inom media, inom politiken, inom skolväsendet och så vidare. Det är svårt att släppa taget om sina glansdagar och jag tror att mycket handlar om att fortfarande känna sig aktuell, att man har svårt för att låta den här vågen ebba ut.

Nu när revolten redan har sått ett ordentligt frö i vår västerländska kultur och som gror stadigt, om än i sin egen takt och inte heller överallt, så finns det näst intill bara extremer kvar att tampas med med samma glöd, för den generationens radikalfeminister. Från uppbrända BH:ar, som symbol för en sexuell frigörelse, förargas man med samma kraft idag över "Herr går man"-skyltar och menar att "Patriarkatet" är så levande i det fördolda att Sverige har stora grupper av män som leder pedofila djävulssekter bakom kulisserna. Och ja, det finns exempel på sådana extremer som på riktigt har flytt Sverige över till Norge, som tvingade förvirrade vårdtagare från kvinnojourer med på sin flykt, för att sådana sekter skulle ha varit ute efter dem alla här i Sverige.

Just radikalfeminism är en ideologi med ett tydligt "Bäst före datum" och som till skillnad från övrig feministisk ideologi - där redan perspektiven på "jämställdhet" kan ältas i evigheter - bara har tesen om "Patriarkatet" som sitt enda existensvärde. Ett svagare och svagare "Patriarkat" betyder i sin tur att radikalfeminism blir mindre och mindre aktuellt.

I en tid där individen tenderar att sätta identitetspolitik i första rum så kan det vara svårt att släppa sin egen. Jag tror att många som då - och som med all rätt - förde kampen under 70-talets revolt, numera har svårt att släppa taget om en identitet som de har haft under större delen av sitt liv. En världsbild som var så verklig, brinnande och aktuell... då.

Ingen vill känna sig inaktuell. Vet man hur stark den olyckliga känslan kan växa sig så är det inte jättesvårt att föreställa sig hur radikalfeminister (en del utav dem) faktiskt vill trappa upp ett "könskrig" och inte ha sitt klimax bakom sig.

Det finns mycket till det här. Feminism är trots allt och på många sätt och vis, den mest intima politik vi har. Det handlar om attityder, det handlar om rättvisa, det handlar om våra barn, det handlar om sex, det handlar till och med om vem som ska bli vår nya arbetskollega. Att känslor vaknar är inte konstigt. Därför tycker jag att det är så viktigt att politiken ligger så nära folket som möjligt, att majoritetens vilja för de viktiga problemen i en positiv riktning.

Jag tycker alltid att när jag diskuterar med någon vars åsikter liknas vid en radikalfeminist så blir de alltid väldigt upprörda eller aggresiva om man kommer med ett annat synsätt än deras egna. Men det är väl därför de kallas radikala.

Jag vet inte, men jag tror att många radikalfeminister har haft dåliga erfarenheter av män under hela livet, t ex att de blivit våldtagna eller tafsade på många gånger, betydligt mer än de flesta andra kvinnor. Det kanske därför är väldigt känslomässigt laddat samtidigt som de för dem känns som att i stort sett alla män är på det här sättet då deras upplevelser är så. Så jag tänker att om en annan då ifrågasätter hennes extrema åsikter om män så kanske man även kritiserar hennes verklighetsuppfattning om män och även förminskar hennes dåliga erfarenheter av män (som våldtäkter och trakasserier).

Har man sen man är liten fått uppleva att män omkring en är på ett visst sätt så är det svårt att ändra på den uppfattningen.T ex en kvinna som aldrig upplevt sexuella trakasserier, hennes bild av män kommer nog då vara att män i verkligheten är ganska snälla och bara ett fåtal som uppför sig illa (sådant som hon hört andra berätta om). 

Intressantast vore förstås att höra vad en radikalfeminist har att säga om det.

Jo, det är en intressant sfär då kontrasten bland radikalfeminister är verkligen påtaglig, mellan rimlig och extrem. Det är en sååå stor skillnad på att blott analysera utifrån idén om ett "Patriarkat" och på att helt uppslukas av idén. Den stora kontrasten finns inte riktigt bland övrig feministisk ideologi.

Vi kan ta mig som exempel, en anarkafeminist. Jag anser att de traditionella könsrollerna är en icke fråga, det är inte ens intressant att diskutera om de springer ur natur eller konstruktion, för jag anser att jag vet vad som är destruktiva beteenden och attityder vilket som - och jag vill INTE väga upp dessa jämt, att exempelvis kvinnor ska börja bli mer hänsynslösa för att göra karriärer, utan det är ARBETSMARKNADEN som ska värdera upp SUNDA beteende attityder, medan skräpet ska bort helt och hållet. Vidare så står jag, som anarkafeminist, nära liberalfeminism och på det viset att individens frihet står i centrum - nej tack till kvotering och dylika tvångs- och regleringsmedel - och menar att jämställdhet bör springa ur folket, på folkets villkor, medan politiken enbart ska bana väg utifrån folkmakten.

Om vi tar överstånde och gör det så extremt det någonsin kan bli! Börjar jag hata män? Nej. Börjar jag skrika om manliga konspirationer (läs: "Patriarkatet")? Nej. Det som skulle hända vore exempelvis ett utvecklat politikerförakt, misstro mot systemet och annat som går i spåren för extrem anarkism.

Skillnaden är så stor mellan feministiska ideologier och speciellt resultatet vid extremer, ur ett sociologiskt perspektiv.

Jag kan nämna flertalet sansade och förnuftiga radikalfeminister men det är inte dessa som får medialjus, det är dock en ideologi som kan ge häftiga svängar när det väl börjar gunga mot extremer.

Sedan så förstår jag på ett emotionellt plan att extrem radikalfeminism kan locka många och då många offer för samhällets sämre sidor. Det är ett väldigt lätt steg att gå för människor som har svåra sår. Det är en väldigt stark gemenskap och världen blir lite lättare att hantera i svart och vitt.