Jag lever med en rättshaverist!

Jag förstår hur du tänker, men hos honom handlar det mer om principer. Rent praktiskt behöver inte försäkringsbolaget hans personnummer, utan bara födelsedatum och postnummer. Nu medger inte deras system det varpå han går i taket. Detsamma gäller telefonnummer hos f-kassan. Det är minsann inte lag på att ha telefon. Då ska han inte behöva ange telefon.

Hans personnummer finns ju redan i systemet och där finns det en anledning som i hans ögon är legitim. Då är det inga problem.

Han tycker inte att det är ett märkligt beteende. Han tycket snarare att andra är flata.

"Problemet" är att han aldrig lidit konsekvenser av beteendet. Han får alltid rätt. Vissa gånger för att han har rätt, men många andra gånger för att folk helt enkelt ger upp och släpper igenom det hela. Och jag kommer att få min ersättning. Det riskerar bara att ta längre tid. Därför blir det aldrig några riktiga konsekvenser för honom.

Det sista är en bättre fråga. Det är fruktansvärt irriterande och jag känner att tålamodet med den här typen av frågor tryter.

Nej, jag täcker inte upp för honom (förutom att jag angav mitt eget telefonnummer idag vilket han bad mig att inte göra). Istället brukar jag tala om för honom att han själv får lösa situationen utan att det blir konsekvenser för mig. Och han löser det alltid. Passet löste han till exempel genom flera samtal inom polisen där de löste utan min medverkan alls. Däri ligger problemet. Att det alltid ordnar sig för honom (och mig i slutändan). Utan några konsekvenser. Ibland blir vi till och med extra kompenserade.

Vänner och familj skrattar lite åt att han är så envis och principfast. Som förälder är han fantastisk. I arbetslivet har han haft en lång och lyckad karriär där han varit både omtyckt och efterfrågad. Han har ett brett kontaktnät bestående av både nära vänner och bekanta.

Ja, jag funderar på att helt enkelt säga att jag inte vill höra mer om aktuellt ämne och sen bara ignorera beteendet för att få se om jag får någon reaktion.

Tack för omtanken, men jag mår fint. Förutom att detta irriterar mig enormt. Därför bad jag om råd - för att inte hamna i en situation där detta tagit över helt och jag inte längre mår bra. 
Jag är inte söndertärd. Däremot har det nu börjat tära. Det är inte så att jag inte orkar med honom. Jag orkar bara inte med fler sådana här samtal. Större delen av tiden talar vi om helt andra saker. Jag vill däremot inte komma till den punkten när också andra samtalsämnen (eller hela han) irriterar mig så att jag mår dåligt.