• catarina.228

    Känslor efter kejsarsnitt

    Fick mitt första barn för 18dagar sedan i planerat kejsarsnitt i vecka 38+3. Var helt inställd på att föda vaginalt men fick i v. 36 veta att han låg i säte och Vändningsförsöket misslyckades i v.37. I staden där jag bor vill dom inte förlösa vaginalt om barnet ligger i säte så jag hade inget val än att föda med kejsarsnitt. Kejsarsnittet var helt okej och jag tyckte det kändes bra. Men i efterhand känns det som att jag inte gått igenom förlossningen än. Jag har min son här men på något sätt går jag omedvetet att väntar på att jag ska få värkar och att en förlossning ska dra igång. Jag sitter här med mitt barn men har fortfarande känslan av att jag inte har gått igenom förlossningen än... som att jag fuskat.. får skuldkänslor mot sonen som redan är här och känner mig tom och ledsen... någon som känner igen sig? Vet inte hur jag ska bli av med denna känsla..

  • Svar på tråden Känslor efter kejsarsnitt
  • Anotherone

    Båda mina barn är födda med "oplanerade " kejsarsnitt så det är kanske inte riktigt samma. Men med första som var akut kände jag mig dels snuvad på hela grejen och sjukt ledsen över att jag inte klarade av att föda mitt barn. Och det var så abstrakt när de la honom hos mig att han kom FRÅN MIN MAGE!

    Med andra blev det mer bråttom och jag sövdes. Men nu kände jag igen känslan och eftersom det var min man som kom med honom när jag vaknade efteråt så fick jag väl anta att han var vår bebis.

    Anknytningen är kanske lite tuffare efter snitt, amningen kommer inte heller igång för alla på samma sätt som vid en vanlig förlossning.

    Men tänk att du inte kunnat göra på något annat sätt. Du kunde faktiskt inte påverka mer. Och eftersom du håller honom i din famn så finns han. Han är född och han är din!!

  • _DuVetHon_

    Jag födde min son med planerat snitt i v37+2 pga komplikationer som hepatos och graviddiabetes. Nu hade jag visserligen förlossningsskräck och ville föda med kejsarsnitt men öven jag hade ju en känsla av att "snuvas" på den "riktiga" förlossningen. Jag hade det som dig i nån vecka och sen gick det över. Ju mer du är med honom och inser att han är här så lägger sig det jobbiga. Extra viktigt med hud mot hud sa min barnmorska för att verkligen KÄNNA rent fysiskt att bebis är ute. Skuldkänslorna är något du måste ta upp med BVC eller MVC för det finns samtalshjälp för det!

  • FruNyfiken

    Jag är ledsen om jag inte förstår din känsla alls. Jag födde mitt första barn vaginalt och mina andra med snitt. Jag förstår inte varför man ska känna sig "snuvad" på förlossningen alls!? Du har fött ditt barn! Är det pga att andra tycker? Eller varför? Jag förstår faktiskt inte.

  • catarina.228
    FruNyfiken skrev 2017-11-26 21:45:04 följande:

    Jag är ledsen om jag inte förstår din känsla alls. Jag födde mitt första barn vaginalt och mina andra med snitt. Jag förstår inte varför man ska känna sig "snuvad" på förlossningen alls!? Du har fött ditt barn! Är det pga att andra tycker? Eller varför? Jag förstår faktiskt inte.


    Saken är den att jag tycker absolut inte att jag borde känna såhär, jag håller fullt med om att jag fött mitt barn. Hade någon annan sagt detta till mig så hade jag tänkt precis som du. Så jag tycker inte att det är logiskt att jag känner såhär. Känns mest som att känslorna inte kommit ikapp och jag kan inte ta till mig vad som hänt. Även om jag "vet" att jag fött och jag "vet" att han är mitt barn. Så finns känslan kvar.. jag förstår det liksom inte..
  • FruNyfiken
    catarina.228 skrev 2017-11-26 21:58:10 följande:
    Saken är den att jag tycker absolut inte att jag borde känna såhär, jag håller fullt med om att jag fött mitt barn. Hade någon annan sagt detta till mig så hade jag tänkt precis som du. Så jag tycker inte att det är logiskt att jag känner såhär. Känns mest som att känslorna inte kommit ikapp och jag kan inte ta till mig vad som hänt. Även om jag "vet" att jag fött och jag "vet" att han är mitt barn. Så finns känslan kvar.. jag förstår det liksom inte..
    Som sagt, jag är ledsen att du känner så! Och jag vet inte alls vad du ska göra. Jag hoppas att du kommer över känslan och kan glädjas åt ditt fantastiska barn!
    Mina tankar går nog lite längre, är det en generationsgrej? Jag har upplevt kritik mot snitt, trots att det faktiskt inte fanns något annat sätt att få ut tvillingar på tvären på. Är det det som gör att det inte känns bra? Att det finns en generell kritik mot snitt?
  • catarina.228
    FruNyfiken skrev 2017-11-26 22:05:54 följande:

    Som sagt, jag är ledsen att du känner så! Och jag vet inte alls vad du ska göra. Jag hoppas att du kommer över känslan och kan glädjas åt ditt fantastiska barn!

    Mina tankar går nog lite längre, är det en generationsgrej? Jag har upplevt kritik mot snitt, trots att det faktiskt inte fanns något annat sätt att få ut tvillingar på tvären på. Är det det som gör att det inte känns bra? Att det finns en generell kritik mot snitt?


    Jag har inget emot snitt. Har inte någon i min närhet som har det heller så är absolut inget sånt. Är mer att plötsligt kom ett barn som jag känslomässigt inte förstod vad det kom ifrån.. svårt att förklara en känsla som jag inte förstår mig på själv.. min kropp är liksom fortfarande inställd på att en förlossning ska komma snart..
  • FruNyfiken
    catarina.228 skrev 2017-11-26 22:11:44 följande:
    Jag har inget emot snitt. Har inte någon i min närhet som har det heller så är absolut inget sånt. Är mer att plötsligt kom ett barn som jag känslomässigt inte förstod vad det kom ifrån.. svårt att förklara en känsla som jag inte förstår mig på själv.. min kropp är liksom fortfarande inställd på att en förlossning ska komma snart..
    Har du berättat för din BM? Det låter som att du kanske behöver lite tid och hjälp att acceptera att ditt barn kom med snitt? Eller så kommer det i kapp dig snart? Jag önskar dig verkligen allt gott och att det känns bra!
  • FuckGoggleAskMe

    Det kanske tar ett tag, men sen känns det säkert ok. Jag blev förlöst med kejsarsnitt och det kändes lite snopet. I början flyttade jag undan sonen när han ammade och sparkade, för han kunde ju göra illa barnet i magen. Jag tyckte också att det var snällt av kirurgen att ge mig ett så fint barn, för han kunde ju gett mig ett annat när han ändå hade chansen, jag såg ju inte riktigt vad han gjorde när jag blev snittad. Första barnvagnspromenaden vågade jag inte gå så nära sjukhuset, för tänk om dom ångrade sig och tog tillbaka barnet de gett mig. Fast sen blev jag riktigt normal, och var glad över att det blivit ett kejsarsnitt, för sonen hade trasslat till navelsträngen överallt, så det kunde slutat illa. Jag gjorde väl inget speciellt för att bli normal igen, var bara glad över att sonen mådde bra. Herregud så tokiga tankar jag hade i början, men det gick över snabbt!

  • legomum

    Först vill jag säga att du har inte fuskat. Du har gått igenom en förlossning om än på ett sätt du inte accepterat.

    Skulle säga att du har gått igenom något som är tuffare och svårare, bär ditt ärr med stolthet istället.
    Ok inte idag men sedan <3

    Be att få tala med någon, så känslorna inte får tillfälle att gro i ditt hjärta

  • Norbottensfia

    Hud mot hud så mycket det går, lägg bebisen mage mot mage.... du kommer känna igen rörelsemönstret från när bebisen låg i magen och kanske hjälper det lite. Jag födde vaginalt men visst tog det ändå länge innan man ens fattat att detta är VÅRAN bebis. Prata med din BM, det är SÅ mycket olika känslor som blossar fram, hormonerna har kalas i kroppen :)

  • Lotesse

    Min mamma hade den känslan efter jag föddes med katastrofsnitt. Det gick aldrig över för henne men då sökte hon aldrig hjälp för att bearbeta min födsel och få rätt på känslorna, så min rekommendation är definitivt att du bör göra just det!

  • tjejenA

    Jag kände precis som du och jag blev sövd för att barnet inte mådde bra i magen och jag låg på intensiven i 3 dygn. Sambon kom med sonen så jag fick se honom men jag kunde inte hålla honom vilket kändes tufft. Höll honom för första gången 2 dagar efter att han var född. Men det som gjorde mest ont var att vår familj fick se honom före mig och det tog lång tid att inte tänka så. Tanken dyker fortfarande upp ibland men det känns inte lite jobbigt. Jag försökte bara tänka att jag är glad att vi båda överlevde. Hoppas du kan släppa tanken snart och njuta av tiden med din bebis.

Svar på tråden Känslor efter kejsarsnitt