Exet fikar efter pengar igen...

Jag och mitt ex separerade för ca två år sedan. På hennes initiativ. Vi bodelade enligt konstens alla regler och jag löste ut henne ur vårt hus, en kostnad som påverkat min ekonomi hårt.

Hon hade svårt att hitta nytt boende, och bodde kvar i huset (utan att betala) i ca 6 månader. Hon fick sen tag i en BR i närheten och till ett vettigt pris, enligt mina beräkningar så borde hennes kostnader för boende vara ok i förhållande till hennes ekonomi. Hon tjänar inte massor men jobbar heltid så hon får ut ca 20 kkr.

Ända sen hon flyttade har det mer eller mindre varje månad varit någon kostnad eller tjänst hon velat ha hjälp med. Oftast går det bra men nu har jag faktiskt tröttnat.

I somras konstaterade hon att hon inte hade råd med sin lägenhet och sålde den. En period bodde hon hos sina föräldrar och barnen bodde hos mig på heltid, och träffade henne här så gott som varje dag. Hon sålde då en massa möbler som hon köpt nya till lägenheten knappt ett år tidigare.

Hon valde att leta lägenhet i grannstaden där hennes föräldrar bor. Hittade till slut en fin tvåa (men vi har tre barn) som var billigare i inköp och hade lägre månadsavgift. När barnen skulle sova första veckan hos henne efter flytten uppdagades att de saknade sängar, så jag åkte en sväng till Ikea, självklart helt utan att ens få ett tack.

Dock verkar hon inte tänkt på att hon numera kommer ha högre kostnader för transport då barnen måste skjutsas till och från skolan nu.

För ett par veckor sen lipade hon om att hon inte hade råd med nya vinterdäck till bilen hon fick loss gratis i bodelningen, och jag stod där och fick skjutsa barnen eller hjälpa henne med däck. Sen hade hon inte råd att låta en verkstad byta dem, så hon körde ändå med sommardäcken och gled av vägen med barnen i. Kort och gott fick jag vackert byta däcken åt henne.

Sen flytten har hennes konstanta tiggande efter pengar eskalerat, hon har redan alla barnbidrag, jag står för mobiler för de två äldre barnen. Förra månaden skulle det inhandlas nya vinterkläder, vilket jag sa att jag gärna delade, men det slutade med att jag betalade allt för att hon inte hade råd.

Idag kom ett meddelande om att hon är stressad över att inte ha fixat barnens julklappar och att hon hoppades att inte hela Sverige ska till Ullared den 23e. Den underliggande meningen verkar vara att hon har slut på pengar och väntar sig att jag ska erbjuda mig så att hon kan lösa det innan löning.

Allt genom detta så säger hon aldrig tack, uppskattar aldrig om man gör något för henne (har aldrig gjort iofs) och anser att hon blev lurad i bodelningen. Vilket inte är sant, hon fick över en miljon i handen, och huset övervärderades rejält.

Jag har flera gånger försökt ta upp med henne vart pengarna tar vägen, hon har ändå 25000 in, jag har knappt 4000 mer och högre kostnader för boende, och även om det är tajt så ligger jag på plus.

Hon har slutat spara till barnen, lägger pengar på saker jag tycker är onödigt när man har det knapert och kör stenhårt på känslomässig utpressning.

Nu har jag bestämt att det får vara slut på att vara snäll.

Ska man som trebarnförälder över 40 inte vara mer mogen och ansvarig än så här?