Vem anser du vara Sveriges bästa statsminister genom tiderna?

Som en liten uppladdning inför valet 2018 så tänkte jag att vi här kunde ha en omröstning om vem ni anser vara Sveriges bästa statsminister genom tiderna. Alla dessa herrar som innehaft ämbetet har på ett eller annat sätt varit väldigt bra tycker jag, men man har ju alltid någon favorit.

För att förenkla har jag i den här omröstningen enbart valt att ha statsministrar efter år 1900 och som totalt varit på sin post i över 4 år, vilket utesluter t.ex. Carl-Gustaf Ekman och Ola Ullsten. Jag har också valt att använda senare partibeteckningar på vissa av statsministrarna, t.ex. Arvid Lindman som tillhörde Allmänna Valmansförbundet men som senare skulle bli Moderaterna.

Tycker någon att en kandidat som inte finns med i omröstningen är den bästa statsministern Sverige har haft så röstar ni på "annan" och skriver namnet i ett inlägg och motiverar varför.

Hit me!

Nej men jag sa att de som finns att välja mellan är alla efter år 1900 som suttit i minst fyra år. Ullsten satt inte ens ett år och tillhör därför kategorin "Annan". Men vi har ju en Folkpartistisk statsminister med, nämligen Karl Staaff som jag tycker är den mest klassiska Liberala politikern vi någonsin haft i det här landet. Han är Liberalernas motsvarighet till Sossarnas Hjalmar Branting och Centerpartiets Thorbjörn Fälldin och en stor politiker vi har att tacka för otroligt mycket!

En rättelse är dock att jag inte har med C.G Ekman och istället har med Karl Staaff. C.G Ekman satt över 4 år medan Staaff inte kom upp till 4 år totalt. Slarvfel! :(

Det är egentligen rätt konstigt att han är så anonym som han är. För om vi förbiser att han är Sveriges just nu äldst levande statsminister så var han den statsminister som lett Sverige med den minsta minoritetsregeringen genom tiderna. Han var dessutom statsminister under en väldigt turbulent tid... Fälldin hade avgått från posten p.g.a. kärnkraftsfrågan, borgerligheten visade sig långt mer splittrade än de gav sken av i valet 76, Sverige var i en process där industrier automatiserades och arbetslösheten blev ett problem... Även inom Folkpartiet var det turbulent. Per Ahlmark hade avsagt sig rollen som partiledare och ersatts av den kontroversiella Ullsten, och nästan direkt efter fick han ta över rollen som statsminister.

Så även om ämbetsperioden var kortvarig så var det en väldigt intensiv period för Borgerligheten... Å andra sidan är Fälldin bortglömd bland en alldeles för stor massa av befolkningen.

Jo jag är medveten om att min frågeställning är problematisk av flera skäl. Definitionen av vem som varit "bäst" är svår och mynnar ofta ut i subjektiva åsikter mer är objektiva. Men det är ändå en intressant diskussion och något jag tycker kan ge en hum om vilken typ av politiker vi idag uppskattar mest.

Ska väl också erkänna att mitt val föll på Fälldin eftersom att jag är centerpartist. Men jag tycker att hans karisma och lugn utstrålade hela hans politik och jag tycker att det är skickligt att styra ett land med en splittrad regering liksom det Fälldin gjorde. Men däremot vet jag inte om jag skulle valt Fälldin om jag var något annat än Grön...

Så jag vet, frågeställningen är diffus. Men låt oss ändå se vart den leder :)

Jag skulle nog säga att detta är lite symptomatiskt för Sverige, vi är dåliga på att höja upp våra stora personligheter (utom när det gäller krigarkungar av någon anledning). För oavsett om man som jag är Centerpartist eller inte så måste man nog kunna se vilken enormt stark personlighet Fälldin var. Född fattig, kom in i Riksdagen av en ren slump, tog som bonde över Sveriges näst största parti och blev regeringschef för ett av världens rikaste länder genom att bryta den socialdemokratiska dominansen som varat i 40 år. Och på allt detta fortsatte han trots sin statsministerroll som bonde i Ångermanland! Det är väldigt imponerande.

Och kom ihåg alla att jag som center självklart är partisk så ta det jag säger utifrån det ;)

Självklart blir man färgad av politisk tillhörighet. För mig som center blir Fälldin given. För en folkpartist är Karl Staaff en given etta. För en moderat står valet troligtvis mellan Bildt eller Reinfeldt.

De som är Socialdemokrater har dock ett stort utbud av statsministrar de kan välja mellan. Men jag tror att Palme har en speciell plats i varje sossehjärta. Dels för hans otroliga karisma, dels för hans beundransvärda retorik och dels för hans internationella status också jag kan beundra. Att han dessutom mördades ger säkerligen också ett starkt martyrskap vilket gör honom oförglömlig för många.

Ska jag dock försöka välja ut en statsminister utan att vara alltför färgad av min politiska ideologi så finns det många jag beundrar. Staaff, Branting, Temptander, Per-Albin Hansson, m.fl. är statsministrar som gjort ovärderliga insatser för svensk demokrati och ekonomi. Men ska jag välja ut enbart en så blir det nog Per-Albin Hansson. Det är mest tack vare två orsaker: han samlade ihop en koalition när omvärlden brann och han lyckades få Sveriges ekonomi att blomstra trots (eller kanske t.o.m. tack vare) det andra världskriget. Hans politik gjorde att vi klarade en av världshistoriens största och värsta kriser, något som var långt ifrån självklart (tänk på hungersnöden som drabbade Sverige under det första världskriget). Visst kan man argumentera för att han inte var ensam i arbetet och visst kan man argumentera för att hans politik inte fick lika långtgående positiva konsekvenser som t.ex. Temptander eller Branting. Men ur ett samtidsperspektiv skulle jag säga att han var otroligt viktig för Sverige.

Så Per-Albin Hansson är den jag objektivt skulle se som Sveriges bästa statsminister genom tiderna.

Ja det blir svårt såklart. Men det är därför man får ta den här frågan som helt subjektiv. Det finns inget objektivt svar på vem som är Sveriges bästa statsminister genom tiderna utan allt baseras på subjektiva åsikter.

En sak jag har tänkt på är hur Socialdemokratiska statsministrar lyfts upp mer i efterhand än borgerliga. En förklaring skulle kunna vara att Sveriges kulturella och mediala elit i regel varit vänster men jag tror faktiskt att det finns andra förklaringar, nämligen att borgerliga statsministrar själva valt att inte göra en sån stor sak av det. Fälldin stack som en avlöning hem till Ångermanland 1985 efter att ha blivit avsatt som Centerledare, Bildt stack till Bosnien och arbetade utrikespolitiskt, Reinfeldt gick in i näringslivet... Dessa personer ställer sällan i efterhand upp på intervjuer och har valt att leva i det fördolda.

Någon här som har en teori om varför?