Anonym (M) skrev 2018-01-02 15:51:33 följande:
Det du skriver i din rubrik, att välja sin pojkvän (eller sambo då) före sin bästa vän, ja, känns helt självklart för mig. Förutom att jag nog egentligen anser att min sambo är min allra bästa vän, så är det ju honom jag delar med mitt liv med. Det är han jag planerar en framtid med, han som är min partner i alla avseenden. Det är inte riktigt realistiskt att hålla kvar i tonårens typ av vänskaper när man blir äldre och väljer att skaffa sig en partner. Dels pga hur ens livssituation förändras när man blir äldre, man har inte samma tid längre och dessutom ska man få allas scheman att gå ihop. Men en partner förändrar mycket också, och så bör det vara tycker jag. Har flera vänner som inte gör så, utan håller kvar i sina tidigare vänskapsrelationer på precis samma sätt. Det fungerar inte särskilt bra faktiskt. Det fungerar intr att springa till bästa tjejkompisen (oftast tjejer jag ser detta med) och beklaga sig över när det blir tjafs med pojkvännen. Man måste respektera sin partner och sin relation, inte skulle jag vilja att han satt och pratade om när jag visar fram min sämsta sidor med hans vänner. Man måste sätta varandra i första rummet.
Med sagt säger jag inte att vänner inte är viktiga längre bara för att man skaffat en partner. Inte alls, tvärtom. Vänner är fortfarande viktigt på så många vis. Men vad det gäller att välja sin pojkvän (eller flickvän) före sin bästa vän, ja, det är helt rimligt.
Sen är det en annan sak att sluta höra av sig helt och hållet eller knappt. Där har jag också varit, men det hade egentligen inte med min sambo att göra, utan jag mådde väldigt dåligt och orkade inte med att höra av mig till andra. Umgicks mest med min sambo, visserligen flr att vi bodde ihop, men också för att han var den enda jag kände mig helt avslappnad med. Behövde inte spela upp en fasad, utan kunde vara ärlig och bara vara. Checka in med din vän och hör hur hon mår, verkar det vara så att hon inte mår så bra så får det kanske vara såhär just nu. Visa att du finns där bara för henne om hon behöver hjälp.
Har det inte med något sådant att göra, prata med henne om det. Säg att du saknar att umgås med henne. Att du skulle vilja att ni hördes av/träffades oftare. Är hon oförstående eller situationen inte förändras ändå, då får det kanske vara så. Det är tråkigt, men det händer ibland. Ni verkar vara unga (baserat på ditt användarnamn), det är inte helt ovanligt att man växer ifrån varandra lite. Hon har dessutom flyttat långt bort för att plugga, det spelar säkerligen in. Jag gjorde detsamma, är inte många vänner från min hemstad och högstadie/gymnasietid som jag fortfarande har kontakt med. Två egentligen, varav en har jag känt sedan 5-års ålder. Och det kan gå långt mellan att vi hörs, för vi lever våra liv, bor på olika platser. Men vår vänskap består och när vi väl hörs/träffas så känns det som att knappt någon tid har gått vad det gäller vår relation.
Jag förstår att vänskapen förändras över tiden och att ens partner blir ens bästa vän. Så är det för mig också och jag förväntar mig inte av henne att det skulle vara annorlunda för henne. Det handlar mer om att hon är hemma 3 månader om året och träffas vi själva så handlar det mesta vi pratar om om honom, umgås vi tillsammans med våra respektive så viskas det och klängs på varandra. Jag och min sambo är inte på det viset, jag tycker att man ska kunna umgås med andra par utan att sitta med benen ihoptrasslade med varandra. Jag förstår att alla är olika, men det kan väl ändå inte vara så sunt att vara helt beroende av sin partner?