Här går man och är kåt ett tag till då...

Ja... under julhelg och ledighet exploderade jag av frustration över att vi inte inte haft sex på månader! Sist var väl oktober då jag helt enkelt lät honom slippa engagera sig bara jag fick kul! Men hur kul var Det??? Efter detta så försökte jag närma mig men blev inte elakt, men ändå, avvisad eftersom han inte är sugen. Och detta att bli avvisad är extra smärtsamt eftersom att jag då har jag visat med hela mitt väsen på ett behov jag har men som inte får någon uppmärksamhet. Att han älskar mig visar han mig varje dag och det tvivlar jag inte på att han gör.... men vafan! Jag är trött på att analysera sönder detta! Jag slutade göra närmanden för ett bra tag sen, dels för att jag får ge honom tid, men också för att jag blir sårad då det viftas bort.

Är det mig det är fel på? Är det såhär det kommer vara för alltid? Vem tror han att han är som kan bestämma över min sexualitet? Tankar som odlar ilska och bitterhet, trots kärleken...

Jag var så arg på honom efter månader av likande att allt naturligtvis kom ut i ett vansinnesutbrott! Kärnan var förvisso mina känslor men jag slängde såklart ur mig en massa tomma påståenden och hot... jag tappade fullständigt fokus och denna gång gjorde jag så fel man kan göra för att jag lät en lång tids frustration ta över.

Finns inget annat att anmärka på, är ihop med min bästa vän och själsfrände som får mig att skratta varje dag... så efter ett dygn så gjorde jag det rätta och bad honom om ursäkt för vad som måste verkat som en blixt från klar himmel då inte jag heller visat intresse på länge.

Jag tog vid där jag avslutade senast jag begättade hur jag kände angående sexbristen, och förklarade att jag inte slutat känna saknad och frustration. Så att jag vill vara vi två för alltid och att jag är beredd att fortsätta vänta på honom..

Så han blev påmind om hur starkt jag känner för detta, och jag fortsätter vänta...

Men för att komma ut ur mitt eget huvud så ber jag er om hjälp nu. Hur ska jag tänka när jag väntar??? Vad kan jag trösta mig med eftersom detta inte bara händer mig? Jag behöver höra historier från er i samma situation och hur ni står ut! Bomba mig med allt ni har! Distrahera mig med era tveksamma metoder, med solskenshistorier, med hur ni mediterar, med hur ni rersonerar när ni befinner er där jag är.

Behöver inte så mycket av tröst i form av att det löser sig, eller att detta är naturligt, eller tips på vad han kan göra. Nu vill jag fokusera på oss som väntar och vad som hjälper mot frustrationen.

Långt det blev... jag tror jag håller på att bli galen...