• Pope Joan II

    Psykologen är värdelös och gör inget nytta - vad ska jag ta mig till? Är psykiskt sjuk

    Anonym (åt helvete med alla psykologer) skrev 2018-01-19 11:09:13 följande:

    Jag är 25 år gammal och har sedan 3 år tillbaks gått hos psykolog på psykos/öppenvården. Jag lider av förföljelsemani och känner ofta en oro/förtvivlan över att någon skulle ha varit i min bostad och flyttat på saker, eller tagit saker som jag inte får tag  i. Mina problem har jag haft sedan 20 års åldern, det var efter en inläggning som jag kom i kontakt med öppenvården och fick en psykolog jag skulle träffa 1 gång i veckan. Mina problem har lett till att ett förhållande med en tjej gått till spillo och jag har blivit tvungen att flytta hem till mina föräldrar igen. 

    Den första psykologen jag hade jag ingen personkemi med alls, jag bytte omgående bort honom. Den andra psykologen har jag haft en bättre personkemi med, samtalen flyter på. Problemet är bara att det inte gör någon större nytta, ingen nytta alls. Jag mår inte bättre efter att ha varit där, mina problem kvarstår, vi har inte kommit någon vart egentligen. 50% av vår samtalstid går åt att prata om vad jag har gjort i veckan, jag hade lika gärna kunnat prata om en kompis med det. Den här psykologen gör ingen nytta! Psykologen är värdelös. Jag får mediciner från en läkare, men dem har inte gjort någon större nytta på det hela taget.

    Ska det behöva vad såhär? Psykologer har studerat i flera år på högskolan, men i praktiken är dem enligt mitt tycke värdelösa. Jag hade lika gärna kunnat babbla med en polare, det hade gjort minst lika stor nytta.
    Vad fan ska jag göra? Är mitt liv kört?  


    Ditt liv behöver naturligtvis inte alls vara kört, men det tillstånd du har kan vara svårt att komma tillrätta med och det kan ta mycket lång tid att bli av med paranoida vanföreställningar. 

    Vad gäller samtalen så låter det bra att det finns en fungerande kemi mellan er, men arbetet är förstås väldigt mycket beroende av din egen insats och ditt eget engagemang under samtalen. Det är ju du som pratar om vad du gjort under veckan. Finns det annat som du tycker är viktigare och mer värdefullt att dryfta så måste du givetvis också själv ta upp det.
  • Pope Joan II
    Anonym (åt helvete med alla psykologer) skrev 2018-01-19 11:09:13 följande:

    Jag är 25 år gammal och har sedan 3 år tillbaks gått hos psykolog på psykos/öppenvården. Jag lider av förföljelsemani och känner ofta en oro/förtvivlan över att någon skulle ha varit i min bostad och flyttat på saker, eller tagit saker som jag inte får tag  i. Mina problem har jag haft sedan 20 års åldern, det var efter en inläggning som jag kom i kontakt med öppenvården och fick en psykolog jag skulle träffa 1 gång i veckan. Mina problem har lett till att ett förhållande med en tjej gått till spillo och jag har blivit tvungen att flytta hem till mina föräldrar igen. 

    Den första psykologen jag hade jag ingen personkemi med alls, jag bytte omgående bort honom. Den andra psykologen har jag haft en bättre personkemi med, samtalen flyter på. Problemet är bara att det inte gör någon större nytta, ingen nytta alls. Jag mår inte bättre efter att ha varit där, mina problem kvarstår, vi har inte kommit någon vart egentligen. 50% av vår samtalstid går åt att prata om vad jag har gjort i veckan, jag hade lika gärna kunnat prata om en kompis med det. Den här psykologen gör ingen nytta! Psykologen är värdelös. Jag får mediciner från en läkare, men dem har inte gjort någon större nytta på det hela taget.

    Ska det behöva vad såhär? Psykologer har studerat i flera år på högskolan, men i praktiken är dem enligt mitt tycke värdelösa. Jag hade lika gärna kunnat babbla med en polare, det hade gjort minst lika stor nytta.
    Vad fan ska jag göra? Är mitt liv kört?  


    Ditt liv behöver naturligtvis inte alls vara kört, men det tillstånd du har kan vara svårt att komma tillrätta med och det kan ta mycket lång tid att bli av med paranoida vanföreställningar. 

    Vad gäller samtalen så låter det bra att det finns en fungerande kemi mellan er, men arbetet är förstås väldigt mycket beroende av din egen insats och ditt eget engagemang under samtalen. Det är ju du som pratar om vad du gjort under veckan. Finns det annat som du tycker är viktigare och mer värdefullt att dryfta så måste du givetvis också själv ta upp det.
  • Pope Joan II
    Anonym (åt helvete med alla psykologer) skrev 2018-01-19 11:23:45 följande:
    Men när vi pratar om mina förföljelsegrejer så ställer hon i princip bara massa frågor. Det är som en intervju, men vi kommer aldrig fram till något och jag mår inte bättre.  
    Det tycker jag låter bra, det är viktigt med frågor. Om ni inte kommer framåt så beror det kanske på att du undviker frågorna och istället pratar om hur veckan varit, vad du gjort och andra mer neutrala saker? 
  • Pope Joan II
    Anonym (åt helvete med alla psykologer) skrev 2018-01-19 11:41:14 följande:
    Tycker det är tvärt om. Jag tror att mina problem grundar sig en kombination av traumatiska händelser och genetik. Jag hade anlag för att få problem men det var dem dåliga händelserna som utlöste det. Jag har ofta försökt leda in samtalen på dessa dåliga/traumatiska händelser, men hon är inte intresserad av att diskutera det. 
    Förökt leda in samtalen? Det låter lite vagt. Berätta om det du vill prata om. Har du en teori kring din ohälsa och orsakerna till den så är det förstås viktigt, men det kan också vara så att din terapeut ser andra faktorer som hon genom frågor försöker utröna mer om. 

    Har du tagit upp ditt missnöje med din psykolog? 
  • Pope Joan II
    Anonym (åt helvete med alla psykologer) skrev 2018-01-19 11:50:29 följande:
    Jag gjorde det när jag mådde som sämst för ett år sedan. Jag talade om att jag var missnöjd med öppenvården.
    Hon tycker inte att vi ska prata om gamla händelser så mycket eftersom det kan få mig att må sämre igen. Typ så sa hon. Att det skulle riva upp gamla sår ungefär. 
    Men talade du om hur du känner för sessionerna med henne och att du är besviken på att du upplever det som att det inte går framåt? 

    De här gamla händelserna, är det något du har pratat mycket om tidigare? Något som du fastnar i och fixerar dig vid? Håller du med om det hon säger, tror du själv att du skulle må sämre om du pratade om dem eller har du tvärtom kanske en övertro på att just det skulle lösa dina problem med paranoida idéer?

    Du kan väl be henne utveckla resonemanget rörande att hon tror att du skulle må sämre av att prata om de här sakerna. Kanske har hon något ytterligare att säga om saken som du skulle uppleva som förklarande. 
  • Pope Joan II
    Anonym (Löd) skrev 2018-01-19 12:08:12 följande:

    Man ska ju inte behöva ?leda?samtalet hos sin psykolog. Däremot ska man kunna säga ifrån och få den respons man behöver.

    Tre år så här, nono. Dags att tydligt ta upp det med psykologen din, va öppen med hur du känner och egentligen vill ha det.

    Vet en annan som klickade så bra med sin psykolog och pga det inte vågade byta eftersom han inte ville såra psykologens känslor. Psykologen kunde sitta och prata om sig själv även.

    Du ska enbart tänka på dig själv.


    Nej, det ska man inte behöva göra och klienter ska naturligtvis också kunna byta terapeut om och när kontakten inte fungerar. Men man ska också ha klart för sig att det vid många olika tillstånd av psykisk ohälsa förekommer orealistiska önskningar på att terapeuten ska leverera lösningar och bot som är omöjligt för terapeuten att göra, och då kommer förstås klienten att bli lika besviken på nästa behandlingskontakt. 

    Tre år kan tyckas vara lång tid men behöver verkligen inte vara det vid exempelvis psykotiska tillstånd. Vi vet ju heller inte hur ts mådde när terapin inleddes. 

    I perioder kan det vara mycket svårt för klienten att se vilka framstegen är och det kan också vara extremt frustrerande på alla de sätt att saker inte sker på det sätt som klienten fantiserar om och önskar sig. Det i sig betyder inte varje gång det inträffar att terapin är verkningslös och terapeuten värdelös. 
Svar på tråden Psykologen är värdelös och gör inget nytta - vad ska jag ta mig till? Är psykiskt sjuk