Kär i en annan man/otrohet!!!

Hej!

Vilken soppa du har försatt dig i. Nej, du vill (förstås) inte diskutera eller prata så mycket om de misstag du gjort utan fokusera på vilka val du nu har att göra, men utifrån dina texter så har du inte riktigt tagit in riktigt vad du gjort för fel. Och om du inte kan erkänna / komma till insikt om dina misstag, kommer du göra om samma eller liknande misstag igen. 

För det första, du har skrivit att du är en känslomänniska. Du tycks uppfatta känslor och kärlek som något som mystiskt kommer flygande till dig och sveper in dig i ett nät som du inte kan ta dig ur. 
Fast du har helt enkelt fel, enligt mig. Du har valt att behålla hoppet till den här mannen kvar i dig. Du har valt att tänka på honom, fantisera om honom, uppmuntra honom, träffa honom, och ha sex med honom. Du har gjort tusentals val som alla har lett fram till att du nu är så känslomässigt fastlåst vid honom.

Du pratar om att du har kunnat stå emot andra ex och ha dem enbart som vänner. Självklart har du det. För du visste direkt att de inte fick ditt hjärta att vibrera. Men med denna mannen har du hela tiden vetat, men du har ändå valt att inte låsa dörren. Därmed har du grovt svikit ditt barn och din man. Du är (precis som alla människor) en känslomänniska, men har valt att bejaka enbart känslor och inte ansvaret och troheten.

Så vad kan du göra i den här situationen? Du har förstås många val. Du vet säkert vad dina känslor vill ta dig, men är det rätt att lyssna på dem igen? Det konceptet har inte fungerat särskilt bra för dig hittills om man betänker hur många människor du svikit.

Min tanke är att du ska ge det förhållandet du startat och till och med berikat med ett barn, en ärlig chans. Du har inte gjort det hittills i och med att dina tankar och din kärlek har funnits på annat håll. Det har inte varit rättvist att jämföra din make med en bild av en annan man som du uppfunnit i din fantasi, och under den här processen har givetvis er relation sackat efter.

Det bästa, enligt mitt förmenande, är att för alltid avsluta din relation till den andre mannen och satsa fullt ut på ditt barn och din nuvarande make. Jag skulle inte heller säga något om din otrohet till honom, jag tror han mår bättre utan den vetskapen. Ge 100% i detta förhållande och om det sedan ändå spricker, så har du i alla fall gjort vad du kunnat. 

I själva verket har ni ändå byggt upp något tillsammans, den här andre mannen har du uppenbarligen en stark romantisk och sexuell dragning till, men något annat än så tycks ni inte ha. Och en romantisk och sexuell dragning är ingen garanti för något. Särskilt inte om det börjar blåsa.

Du, godhjärtade person, som i och med din otrohet kommer såra så hårt - välj nu att inte låta känslan styra, utan låt förnuftet och klokheten träda in först.

Jag har inte hävdat att du är korkad, för det har jag ingen anledning att tro. Det kanske blev lite för hårt i vissa delar, och min mening var inte att leverera några moralkakor. Jag har också stor förståelse för att man kan vara otrogen, det är mänskligt även om det sårar. Min poäng handlade om att det gäller att ta ansvar för sina val, att se att man har gjort sådan och hur många små val kan få stora konsekvenser och att inse att man själv styr sina känslor genom sina val - och dina inlägg tydde på att du inte var medveten om detta.

Poängen med att ta upp det över huvud taget var som jag skrev, att få dig att inte upprepa samma sak igen, t.ex. att låta känslorna styra i allt för stor grad.

Hoppas du hittar en bra väg framåt i allt det här!
Lycka till!

Jag förstår inte på vilket sätt det självklart gynnar relationen eller den bedragne att man berättar om sin otrohet. Särskilt inte om man har bestämt sig för att fortsätta förhållandet och inte vara otrogen mer. Det är förstås bättre att berätta än att fortsätta otroheten, men det finns alternativ.

Du (Fy) tycks ha en syn att saker och ting löser sig om man berättar, men vad grundar du det på? Jag tror inte det alltid är det bästa valet. Precis som man inte alltid behöver berätta om alla trekanter man t.ex. haft innan en relation behöver man inte alltid berätta om en otrohet som man avslutat. Det är inte självklart att man inte ska berätta, men det är inte heller självklart att man ska det. Det är ett stort moraliskt dilemma, som var och en i den situationen behöver ta ställning till. Kanske kan TS välja att avsluta sin otrohet, och hitta tillbaka till sin sambo utan att berätta. Det alternativet skulle troligen såra relationen och sambon minst, även om det samtidigt fråntar sambons egna valmöjligheter..

För dig TS, tycker jag att du behöver bestämma dig för vad du vill. Välja din sambo, exet eller ingen av dem. Vilket av dessa beslut du än tar - är det bättre för alla inblandade att du tar ett beslut än att du fortsätter otroheten. Och när du tagit ditt beslut behöver det vara oåterkalleligt. Beslutet får därför inte basera sig på känslan du har för dagen, utan vara väl genomtänkt. Är det verkligen omöjligt att fortsätta den familjebildning du har påbörjat? Eller kan du leva med sambon och samtidigt gå miste om den passionerade och potentiellt underbara relationen med ditt ex...?

Jag tänker att du i dina inlägg gett starkt uttryck för att det du och ditt ex har är så unikt och vackert. Själv förhåller jag mig skeptisk till att detta är sant. Vore det sant så har du säkert mer att vinna på att lämna din sambo, men mycket talar emot det, t.ex.
* Du och ditt ex känner inte varandra särskilt bra, såvitt jag har förstått. Med det menar jag att ni inte har skavts tillräckligt mycket för att du ska kunna reta dig på hans blommiga kalsonger el. dylika saker som är charmiga i förälskelsen men oerhört irriterande därefter.

* Det finns en uppenbar risk att mycket av er "unika" relation har byggts upp av allt det hemliga och spännande i den förbjudna kärleken. Får ni t.ex. en trist vardag, hamnar ni mycket sannolikt i en ganska grå vardagslunk som oss andra. Kanske ni inser att det inte fanns så mycket annat att bygga relationen på än just den hemliga passionen...

* Du och ditt ex har inte torkat spädbarnsbajs från soffan tillsammans. Att prioritera ett barn gör att relationen sätts på "hold" och orsakar spänningar i en relation. Du vet ingenting om ditt ex är den typ av förälder som sticker iväg till kompisarna när det krisar med barnet hemma, eller om han är kvar och troget hjälper till och lyckas kontrollera irritationen från barnskrik och trötthet.

Jag har en devis som säger såhär: "Det är lika bra att stanna för det blir ändå samma med en ny.." Det är givetvis inte alltid sant, men ofta tror jag att det är det. Med lite vishet kan man rätta in de stormiga känslorna från att göra misstag som ställer till det för en...

Det sköna med dig "fy" är att du faktiskt för ett nyanserat resonemang.

Men, nej, jag har lyckligtvis aldrig varit otrogen för egen del. När det har varit nära har jag berättat rakt ut om mina känslor för min partner och därefter har de faktiskt ebbat ut...

Jag är för ärlighet i ett förhållande, men jag är samtidigt för att inte förstöra människor och relationer. När en part har varit otrogen finns det fördelar och nackdelar med att berätta eller avstå. Utifrån sambons perspektiv ser jag inte det som självklart att han mår bäst av att få veta.

Men det beror också på hur TS väljer att fortsätta. Klarar hon av att helt bryta med exet kan det vara det bästa att inte berätta som jag ser det. Gör hon inte det, då är det en annan sak.

Ibland står man mellan två dåliga alternativ. Då tycker jag att man ska välja det minst dåliga, och jag tänker då utifrån andra än en själv...

Det finns många sätt att tänka när det gäller att berätta sanningen eller ej. Vissa berättar för andra att de är fula som stryk, och tycker att det är rätt att göra det för det är (deras) sanning. I det fallet kan man kanske hålla tillbaka sanningen för att inte såra någon i onödan. Det finns ingen universalregel att man i alla lägen ska berätta sanningen, även om jag tycker att man gör bäst i att oftast hålla sig till den, även om man ibland behöver göra avsteg.

Ts har hamnat i en riktig soppa, och det är förstås hennes eget fel. Men även i ett sådant här fall tycker jag att man kan fundera över fördelar och nackdelar med att berätta. Jag tänker då främst på hennes sambo. TS har grovt svikit honom, och detta stora svek är något hon får leva med i resten av hennes liv. Berättar hon kommer antagligen sambon få sitt hjärta krossat av detta stora svek. Jag anser det vara det stora argumentet som talar för att inte berätta, under förutsättning att hon har valt honom och lagt sitt ex åt handlingarna.

Naturligtvis finns det möjligheter att sanningen kan komma fram. Är den risken överhängande är det naturligtvis det bästa att berätta.

Du frågar mig hur jag skulle känna om min partner var otrogen mot mig. Svaret är att jag skulle bli förbannad och ledsen och kanske till och med krossad. Otrohet är väl det största sveket man kan uppleva? 

Du förordar att uppmuntra TS att berätta om otroheten med basis av att hon ska få ta konsekvenser av sitt beteende. Det är ett slags rättvise-argument, hon ska berätta för att få ett straff för sina omoraliska beteende. För min del har jag sedan länge accepterat att världen är orättvis på flera sätt. Hellre ser jag ett lyckligt slut på en svår situation än att den felande blir straffad.

Nog får var och en ta konsekvenserna av sitt beteende vilka val man än gör. Ts konsekvenser av att hon tillåtit sig hamna i detta blir väl att hon behöver leva med sitt svek, och reda ut vilken av männen hon ska välja. Jag tänker att det är oerhört lätt att gå över gränsen och vara otrogen, men att man behöver stoppa sig så snart man kan för det är en så destruktiv väg. Det verkar TS ha insett och nu handlar det delvis om skademinimering, att välja det bästa valet i en situation av enbart dåliga val.

Jag ser som sagt två olika behov stå emot varandra här. Ett där jag känner empati inför en sambo som jag inte vill ska få sitt liv förstört. Ett annat där jag vet att ärlighet är ett bra rättesnöre. Det är det jag menar när jag säger att det bara finns dåliga val. Att berätta är ett dåligt val utifrån att man krossar sambons känslor och liv. Att inte berätta är ett svek utifrån det implicita löftet man gett varandra att vara  ärliga mot varandra. Vilket som man anser vara bäst lär ju ha att göra med hur man värderar ärlighet gentemot undanhållande av sanningen av empatiskäl, men också vad som man tror kan hända vid ett visst scenario. Tänker TS att sambon är tunnhudad kanske hon värderar empatin högre, men om TS vet att hon aldrig kommer kunna leva ett fullödigt liv med sin sambo utan att berätta, är kanske det alternativet att föredra. 

Såg fel... My misstake...

Fint skrivet, en bra påminnelse om vad kärlek innebär... Kloka ord.

Jag tycker du har gjort ett bra beslut som bestämt dig för att inte fortsätta otroheten utan stanna upp nu, och bestämma dig.

Visst kan vi inte veta säkert hur framtiden kommer bli. Allt vi kan göra är att framkasta mer eller mindre intelligenta gissningar. Och vilket alternativ vi än väljer riskerar vi att missa något fantastiskt om vi hade valt ett annat alternativ.

Med detta sagt så tror jag det finns vissa faktorer som vi generellt kan säga om livet baserat på vår erfarenhet.
En sådan sak är det gamla ordspråket, det är alltid grönare på andra sidan. Vi upplever alltid det vi inte själva har som en aning mer attraktivt och mer spännande. Jag tänker att vi behöver tänka bort det gröna när vi gör sådana här beslut, för att kompensera för vår hjärnas tendens att måla andra sidan grön.

En annan sak är att se till den information du har, och vilken information du inte har. Du har faktiskt väldigt mycket information om hur du fungerar med din sambo - hur han är i långa relationer, hur han agerar, hur han är som far till ert barn, etc, etc. Du har den här informationen eftersom du har levt med honom ett tag. Om du ser att han t.ex. älskar dig, är en god far, är en trogen, pålitlig person som inte ger upp sin relation med dig utan är redo att kämpa har du s.a.s. facit på viktiga faktorer som du söker (eller borde söka) hos en man.

Ditt ex har du däremot väldigt lite facit på, eftersom du inte har levt med honom i en längre relation och det borde spela in i hur du värderar situationen. Om en revisor säger att: nu ger jag upp det här livet och blir popstjärna, behöver det inte vara en så klok idé om vi t.ex. antar att personen är helt oprövad som popstjärna. Det krävs en del för att bli popstjärna, röst, karisma, etc. Att slänga allt man har för något man inte vet, är kanske spännande och utmanande - men det innebär givetvis ett högt risktagande.

Så du har alltså ett val som handlar om något du känner till och något du inte känner till. Om kvalitéerna hos din man är stora, kan jag inte se på förnuftsmässiga grunder varför du bör lämna, även om ni är inne i en sämre period nu. Det är inte konstigt att ni är där eftersom du har vänt din uppmärksamhet bort från relationen, och det har förstås fått konsekvenser i din relation. Han vet omedevetet om att du är otrogen på något plan, för sådant kan man inte dölja. Er dåliga period kan mycket väl bottna i det.

Men om han inte har bra grundkvalitéer, blir han aggressiv och slår dig och barnet exempelvis, eller om han dricker mycket eller om ni är som hund och katt (även när ni har det bra), är det nog en bra idé att inte fortsätta med honom.

Att du känner dig glad, varm och kärleksfull, att det spritter i kroppen och att du är dökär i ditt ex, tycker inte jag är något argument som talar för honom. Det visar mer att du har gjort misstaget att låta dina känslor för en annan man växa. Det visar inte något på vilka grundkvalitéer den nya mannen har. Det handlar mer om att just nu har du målat upp en bild av honom som består av enbart hans positiva egenskaper (eller de egenskaper han har låtit dig se). Hur han är i praktiken och om hur ett liv med honom skulle vara är något du inte alls vet. Hur förtjusande han än är nu i dina ögon - kan han sakna riktigt fundamentala förmågor som krävs i ett långt förhållande och det är något du borde tänka på noga innan du tar ditt beslut.

Om jag ska gissa svaret på dina frågor så blir det såhär:
"Hur skulle det bli om jag blir tillsammans med den andra? "
Det visar sig att även han är en människa med fel och brister. Er relation blir mer eller mindre likadan som den med din sambo idag. Ibland är det bättre, ibland är det sämre. Det går upp och ner. Ni bråkar om andra saker, och ni retar er på andra saker om varandra men i princip är det inte så stor skillnad hur det var med din tidigare sambo.

Och hur blir det om jag stannar?
Ni fördjupar er relation i och med att du har gett upp ditt ex. Er relation blir bättre än vad den är just nu. Ibland bråkar ni och under perioder har ni det jobbigt tillsammans. Men eftersom ni har satsat på relationen båda två, så känns det ändå som om ni är på väg åt rätt håll..

Nej, inte vet jag förstås! Min poäng är bara att du ska inte låta dig duperas av dina känslor (igen) när du gör ditt val.

Du har absolut en poäng i det att om man tar ett beslut utan sambons vetskap att inte berätta, så fråntar man honom valet hur han ska förhålla sig till allt detta. Och vet man säkert att sambon skulle må bäst av att få vetskap, då ska man givetvis berätta.

Det finns kanske en väg till något positivt trots otroheten tänker jag. Om t.ex. TS väljer att bryta helt med sitt ex, kan de kanske jobba fram något fint och bra ändå, trots detta stora svek. 

Ang. att leva i en lögn, så tycker jag det är intressant att jämföra med t.ex. en känslomässig otrohet, eller en fantasiotrohet. Säg t.ex. att en äkta make har fantasier om att vara otrogen med en annan, utan att berätta det för sin partner (men det är endast på fantasistadiet). Kan man då säga att kvinnan har fått livet förstört och lever i en lögn? Om man svarar nej, på den frågan blir det en svår gränsdragning när man lever i en lögn och hur skadligt det är.

Jag tycker inte det är bra att undanhålla en så viktig information om att man varit otrogen för sin partner. Och det är inte bra att ta beslut åt andra baserat på hur man tror/inbillar sig att de kommer reagera. Men som sagt, jag tycker att ibland står man mellan dåliga val, och att man då tvingas välja mellan två dåliga alternativ.

TS kan givetvis sägas vara dåligt lämpad för att ta beslut utifrån TS' sambos bästa (eftersom hon har personliga motiv för att inte säga sanningen), men om argumentet är att inte "krossa" TS' sambos känslor, är det i så fall nödvändigt att hon tar beslutet, eftersom om hon överlät detta till TS, skulle ju han få veta. 

Hon kan ju förstås inte berätta för sambon, utan att han får veta.

Jag tycker att TS sambos personlighet är avgörande för om TS ska berätta eller inte. Riskerar han att hamna i psykos, eller bli traumatiserad av hennes svek är det väl självklart att hon inte ska berätta? Om han är en stabil personlighet och kan antas klara av det, och dessutom har gett uttryck för att han gärna vill veta, så ska kanske TS berätta.