Jag vill skiljas från pappan till min 9månaders son!!!

Hur gammal är du? 

En relation kräver lite arbete. Man ger inte bara upp och lämnar för att man inte får som man vill. Särskilt inte när det är ett barn inblandat.

Och vad menar du med "sånt accepterar jag inte"? Du menar alltså att barnet SKA bo hos dig? Varför ska pappan acceptera "sånt"?

Gemensam vårdnad heter det för övrigt..

Vadå en mamma har rätt att ha barnet till yada yada yada? Det enda som någon någonsin kommer att bry sig om är BARNETS rättigheter och det borde du också göra.

Hur som. Att du känner som du känner är inte särskilt ovanligt. Som ovanstående skriver så går de allra flesta föräldrar igenom exakt samma saker som ni gör och relationen ställs upp och ned. Att du springer till ditt ex och gnäller är inte rättfärdigat. Den du borde prata med är ditt barns pappa. 

Är så trött på människor som tror att en relation ständigt är rosa moln och såpbubblor. Det krävs ett jävla anamma för att en relation ska fungera.

När min son föddes så var jag 22 år, min man var 27. Ingen av oss hade jobb och vi bodde i en lägenhet om 17kvm med trinettkök. Gissa om det skakade om vår relation?! Det var inte enkelt eftersom att ingen av oss någonsin kunde stänga in oss någon annanstans en i badrummet. 

Det har nu gått sex år och vi håller fortfarande ihop men det krävdes och krävs fortfarande att vi båda aktivt deltar i relationen och löser de eventuella olikheter och problem som uppstår längs vägen. 

Att stanna innebär inte att man bara ska stå och trampa på samma plats och tro att det hela bara passerar med tiden.

Återigen, man måste ju ta itu med problemen när de uppstår och ha förståelse för varandras omställning i livet. Att få ett barn innebär en enorm omställning för båda två och det är ingenting som man kan förbereda sig på eller öva inför..

Givetvis ska man skiljas eller bli särbos om man kommer fram till att det är det bästa. Men när ett barn är med i bilden så anser jag att det är varje förälders plikt att försöka göra allt innan man tar det beslutet.

Att dessutom gå bakom ryggen på sin partner och gnälla hos sitt ex är absolut inte okej. Jag undrar vad TS känt som pappan till barnet gjorde detsamma.

Innan man beslutar sig för en separation/skilsmässa kan man fundera på några saker:

Har jag gjort allt jag kan för att rädda mitt förhållande?
Detta kan vara exempelvis familjerådgivning, läsa böcker om relationer och/eller prata med någon som haft ett långt förhållande (för att ge några exempel). Och inte minst fokusera på sin EGNA roll i de problem man har i en relation. Det är ju lätt att man fokuserar på vad partnern gör för fel men i stället ska man fundera på vad man själv har för roll i det hela. Man kan bara förändra sig själv. 

Hur var relationen när den var som bäst?
När gick det fel och varför gick det fel?
Är det värt att separera på grund av det vi bråkar om?
Om jag fick välja, vad skulle jag då mest av allt vilja?
Vad förlorar du på er relation?
Om det finns en lösning, är jag då villig att anstränga mig för att lösa det?

En gyllene regel att fundera över då man vill skiljas är också om man har "dispyter" som inte är uppklarade mellan varandra. Om man fortfarande känner ilska, hat, sorg eller förakt så kommer hela skilsmässan/separationen förstöra ytterligare för båda två och inte minst för gemensamma barn. Man bör kunna se varandra i ögonen utan att känna något av ovanstående. Känner man så då finns det fortfarande känslor involverat i relationen.

Man ska ju också tänka på att när det är barn med i bilden så måste man utveckla en ny relation med den man skiljer sig ifrån. Även om man inte är ett par så tvingas man ju ha en relation en lång tid framöver. Det går inte om man fortfarande har problem.

Med detta sagt så borde man lösa alla problem innan man bestämmer sig för att separera och inte separera under tiden problemen finns.

Nåväl, det är bara mina åsikter.