Inte känna förälskelse lika intensivt som "alla andra"? Fel?

Ska inleda med att jag absolut inte tvivlar på mitt förhållande eller mina känslor - eller hans känslor - men jag är typen som analyserar, resonerar, och over-think:ar allt jag känner hela tiden, tråden skapar jag för att få lite input, kanske av nån som känner igen sig, inte för att jag behöver hjälp med min relation. Började fundera efter ett inlägg jag skrev i en annan tråd. Finns det nån fler här som är i ett BRA förhållande som ni verkligen tror på, även om ni inte typ hade skakiga knän och illamående av fjärilar till den grad att ni inte kunde äta, när ni träffades?

Pirr har jag känt, och känner fortfarande idag då och då, och den där "åh vad han är vacker att se på, gud vad jag tycker om honom!"-känslan med hjärtformade pupiller (haha) får jag fortfarande. Jag var förälskad när vi träffades, nervös och vågade knappt möta hans blick när den blev för "intensiv", han upptog all min vakna tid i tankarna, och nog har jag känt det i magen med (en handfull gånger har magen slagit volter bara av att se honom, men det var ju bara alldeles i början). MEN inte gick jag runt illamående av fjärilar på rosa moln med skakiga knäna direkt? Den beskrivningen känner jag inte alls igen! Tror jag inte, men det är ju svårt att jämföra så abstrakta känslor med andra, förstås.

Jag kanske inte känner förälskelse lika intensivt som "alla" andra? Behöver det vara nåt fel på förhållandet eller mina känslor tror ni, eller finns det nån annan också som inte har så långa eller intensiva förälskelsefaser men ändå är i stabila, lyckliga förhållanden med nån ni räknar som "den rätte"? Jag var inte tokförälskad i så många månader heller, definitivt inte något år eller två (!) som vissa berättar om.

Kanske är nåt fel på mig, som inte känner det där explosiva lika fantastiskt som andra verkar göra.... Djupa känslor är jag däremot bättre på, där tvivlar jag inte det minsta på mig själv.

För oss var det inte kärlek vid första ögonkastet heller (vilket jag kan vara avundsjuk på, samtidigt som jag inte egentligen tror på att det är nåt mått för hur bra/lovande/dåligt ett förhållande är), men däremot vid första ögonkastet utanför kontoret. För vi möttes i jobbsammanhang när våra företag jobbade ihop, första månaden var det bara som en trevlig kollega (vi sågs väldigt sällan), sen PANG bara när vi hade en after work (ingen alkohol inblandad) så började vi liksom så smått flirta och dejta. Sen dess har det bara varit vi.