Inte känna förälskelse lika intensivt som "alla andra"? Fel?

Jag tycker det låter som en perfekt nivå av förälskelse. 

Att man blir helt bortkollrad av kemiskt rus, är egentligen ingenting att sträva efter. Det finns inget som tyder på att den sortens relationer blir bättre eller håller längre. 

Nog vill vi alla ha en viss dos av det där ruset innan vi blir tillsammans med någon, men jag tror inte att ju mer dess bättre gäller i det här fallet. Då kan man snarare tappa omdömet och falla för en person som man egentligen inte alls passar ihop med, bara för att kemin är så berusande stark. 

Och det kan ju lika gärna leda till platt fall som till sjunde himlen. 

Jag känner igen mig ganska väl i din beskrivning av hur du känner för din kille. Jag har aldrig varit sådär vansinnigt tokkär i min man. Inte så att jag inte har kunnat fungera normalt. Så där som vissa beskriver. Mina känslor växte fram under en period, från ett kompisskap, och jag velade lite hit och dit.

Men till sist kunde jag ju inte förneka att jag blev alldeles varm och glad bara av att se honom, och jag märkte att jag ville vara nära honom hela tiden. Hela jag blev ett stort leende när jag fick ett sms från honom! Och jag märkte att när jag snackade med mina vänner, ville jag hela tiden styra in samtalet på honom, haha!

Däremot blev jag aldrig särskilt nervös av honom, som man kan bli om man är mer galet förälskad. Pirrig, absolut, men inte bortom allt förnuft. Det var mer nyfikenhet och förväntan är nervositet när vi skulle ses, om jag säger så. 

Och på den nivån är jag fortfarande kvar, efter tre år. Jag tycker det är helt lagom. Jag är utan tvivel kär i honom, och känner det hela tiden fortfarande, men jag har haft kvar fötterna på jorden hela tiden.