Vill inte vara ifrån sonen och jobba

Förstår att det är jobbigt om tankarna är överdrivna, och du mår dåligt av dem. Men tanken i sig att vilja vara hemma och inte missa sitt barns uppväxt är väl inte fel som så. Tycker jag. Kanske inte är TUR att pappan blev arbetslös, nej, men nog är det ändå en ganska lämplig timing?!

Mina föräldrar växlade mellan att gå arbetslösa och jobba för att de ville att nån av dem var hemma hela vår uppväxt. De gick tillbaka till jobb när jag började lekis som 6-åring. Jag har alltid uppskattat det väldigt, sedan jag upptäckte att det inte var det vanliga. Jag trodde alla föräldrar var hemma med sina barn, när jag var liten, eftersom det råkade finnas flera "hemmafruar" och även hemmapappor just på den lilla ort jag växte upp... Vilket uppvaknande när jag blev vuxen nog att förstå att det inte var så det funkade hos de flesta. (Vi var absolut inte rika! Levt på "fattiggränsen", men det går ändå. Bara så inte nån tror att vi var särskilt rika eller något sådant.)

Jag vill som sagt själv vara hemma tills 6 års åldern i alla fall. Sen jobba deltid för att kunna vara hemma när h*n kommer hem från skola och sådär, eftersom det inte är så långa dagar i början. Tycker det bara är sunt att vilja vara med sin familj... Däremot inte sunt att alltid vara RÄDD, och oroa sig för att dö, det måste vara jobbigt för dig, så av den anledningen hoppas jag du lyckas "få ordning" på tankarna, för att du ska få må bra! <3

Tror inte att barn mår dåligt av att gå på dagis/förskola, men tror de mår BÄTTRE av att vara med sina föräldrar. Och att föräldrarna mår bättre av att vara med sina barn när de är små. Innebär ju inte att man bara sitter hemma och "degar", man kan göra utvecklande grejer ändå. Studera på distans deltid t.ex.