Fruktansvärt orolig, HJÄLP!

Det hade kunnat varit jag som skrivit det där inlägget när jag var 20 år. Åh så jag känner igen mig i dina känslor! Jag hade ett liknande förhållande i min ungdom som var fruktansvärt destruktivt och i efterhand när jag blivit äldre kan jag inte förstå hur jag kunde utsätta mig själv för något sådant. Jag var helt mentalt nedbruten efter allt mitt ex utsatte mig för. Han ljög, manipulerade, hjärntvättade mig och var hotfull, våldsam, otrogen och EXTREMT svartsjuk trots att det var han som behandlade mig som skit varvat med att vara snäll, underbar och den bästa och värsta jag hade i mitt liv på samma gång. Jag var rädd för honom en lång stund efter vårt uppbrott.

Jag flyttade till en annan stad där jag träffade en kille som på ett sätt "räddade" mig. Han visade mig verkligen motsatsen till allt det jag upplevt tidigare och trots att jag likt dig hade så svårt för att acceptera och förstå hur det kunde få vara så bra. Det var ju bara tvunget att finnas en hållhake? Det satt så djupt rotat inom mig. Han var helt fantastisk medans jag istället var den hemska i det förhållandet. Avtrubbad och känslokall hade jag blivit efter mitt första förhållande men den här killen gav ändå aldrig upp mig. Vårt förhållande fick mig att mogna och jag känner än idag än tacksamhet mot honom för hur han kämpade med och för mig och accepterade mig trots att jag tog mer än jag gav. Min trasiga själ blev för mycket så jag flyttade tillsist därifrån till min gamla hemstad igen.

Jag träffade sedan min nuvarande sambo och pappa till mitt barn och mitt kommande barn i magen. Hade även här i början svårt att kontrollera mina känslor, jag tror att man är på sin vakt för att skydda sig själv. Han hade dessutom ett ex som fortfarande var olyckligt kär i honom och som hörde av sig titt som tätt och skrev öppet på sina sociala medier om hur dåligt hon mådde över saknaden efter min sambo. Han har liksom din kille varit öppen och rak mot mig, han har inte försökt dölja någonting. I början var det svårt, jag fick kämpa med mig själv för att inse att det faktiskt kunde få vara så här bra. Min sambo har även han byggt upp en helt ny självbild hos mig och jag litar på honom till 1000% idag och han på mig. Han är min bästa vän och trygghet och alla tendenser att vara paranoid är sedan länge som bortblåst. Vi har kul ibland och roar oss med enkelhet på varsitt håll utan konstigheter. Vi litar på varandra till fullo. Vi har nu varit tillsammans i 6 år och jag är idag 29.

Det jag vill säga är att jag tror att man är sin egen värsta fiende! Har man ett jobbigt förflutet så ligger det djupt rotat att man har svårt med tillit. Det är kroppens egna skydd. Man vill inte utsätta sig själv och sin själ för mer ont. Prata med din kille om hur du känner, jag tycker att han verkar vara öppen och ärlig med dig. Våga lita på honom men prata öppet när du känner oro. Att kunna ha en sån dialog och samtala om sådant som känns kanske både lite pinsamt och jobbigt kommer bara att stärka er relation. Man måste våga lite på kärleken igen för att kunna vinna! Lycka till <3