Grannen under - lättstörd?

Jag behövde bara läsa ettåring+tvååring+hundra år gammalt hus för att förstå precis vad er granne menar. Barn i den åldern har väldigt mycket ljudliga aktiviteter för sig och i synnerhet fotsteg och saker som slår i eller rullar över golvet låter mycket mer i våningen under än i den egna lägenheten. Samtidigt har ju barnen också rätt att existera och att vara de barn de är. Ni måste nog vara kreativa både du och grannen för att hitta sätt att samexistera. Om det är möjligt så se till att barnen inte leker i rummet ovanför det hon jobbar i (kanske kan hon byta arbetsrum ifall det gör det enklare). Och skaffa riktigt tjocka lekmattor där de kan bygga med klossar och liknande.

Förlåt, jag måste ha läst jätteslarvigt! Jag fick för mig att hon drev företaget hemifrån och tänkte att ni kan försöka göra så att det blir någorlunda tyst i hennes arbetsrum. Men samma gäller ju egentligen om det är han som pluggar hemma. Ett rum kan ni försöka freda från oväsen större delen av dagen, så att han kan sitta där och plugga, men han ska såklart inte detaljstyra era liv utefter hans egna nycker.

Jag har också en barnfamilj över huvudet och det finns verkligen inte många ljud som är så otroligt hårda och färdas så lätt som småbarn när de springer på hälarna.  Jag jämför bullernivån med när föräldrarna spelar dansspel på sitt wii eller vad det nu är.  

Jag vet inte om alla småbarnsföäldrar begriper hur mycket väsen en liten människa kan föra genom att bara röra sig.

Men tja, så länge det är dagtid och saker som bollspel och inomhusscyklar inte uppmuntras får man nog leva med eländet. 

Som granne Med småbarn kan man visa god vilja och köpa ordentliga mattor i alla fall tycker jag, och som någon sade låta ungarna rusa av sig det värsta utomhus. Inomhus pratar man med små bokstäver och tar små steg helt enkelt, men man måste ju få Leva också. 

Fast jag är ju inte döv själv... Jag fattar att det inte är skoj att bo ovanför en småbarnsfamilj, men det är ju inte så att vi låter barnen vara högljudda... Jag gör inget annat än att förmanar hela dagarna. Nog låter det när barnen ramlar, men det går ju inte att undvika när barn lär sig att gå eller nyss har lärt sig att gå. Tjocka mattor har vi i samtliga rum, och varenda leksak som kan tänkas låta för mycket tillåter jag bara på mattor. Bobbycar och bollar används enbart utomhus. Springer gör inte dottern här inne. När hon låter för mycket punktmarkerar jag varje gång... Men alltså, barn gråter, tappar grejer, ramlar och kryper. Det är extremt stressande att HELA dagarna dämpa dämpa dämpa dämpa och oroa sig för att varan ivägen. Få sms för att ettåringen tappade en sked i golvet vid lunchen. Få sms för att tvååringen leker för högt med traktorn. Få sms för att dottern får ett utbrott när jag beslagtar traktorn. Få sms för att ettåringen under tiden har dimpat ner på rumpan när hon ställde sig upp. Få sms för att tvååringen tappade boken hon skulle komma med till mig. Jag känner mig stressad hela dagarna pga alla sms och telefonsamtal.

Oj, menar du att det är ok att dammsuga mitt i natten?

Att tvätta mitt i natten?

Wow... det måste vara unikt i ert bolag!

Förelsla att ni byter lägenhet. Ni flyttar ner, dom flyttar upp.

Barnen maste ju fa leva. Min son var otroligt aktiv som barn, sprang konstant fram och tillbaka i lägenheten. Och sov max 10 timmar per natt. Som tur var har vi kunnat välja lägenhet i bottenplan = ingen har blivit störd. Att halla honom still dagtid hade inte varit möjligt. Och nu bor vi i eget hus, sa otroligt skönt.

Så om man inte har ekonomi att skaffa eget hus så ska man tåla vilka oljud som helst?

Vilket sjukt resonemang!