Ångest!

Jag får mer och mer typ panik över mitt liv. Jag känner sån press från alla håll för olika saker. Jag fick min son för 2 år sedan under första året av en utbildning. Hoppade av för jag var för stressad och omottiverad just då. Nu har jag tagit upp det igen men på grund av att jag inte får csn måste jag jobba samtidigt. På mitt jobb som personlig assistent så saknar vi vikarier så i nuläget jobbar jag ca 70%, pluggar 100%. Hinner ibland knappt träffa min son och min sambo ser jag några timmar per dag. Jag är dessutom livrädd för att bli tjock men har dåliga matvanor så jag försöker att träna tillräckligt och jag älskar träning. Utan träning skulle jag inte klara vardagen. Egentligen skulle jag behöva börja rida igen, det är balsam för själen. Vårt hus är ett renoveringskaos så när jag kommer hem efter 13 timmar jobb eller plugg så är det första jag ser ett hus i kaos. Det tar på mitt humör som tär på relationen till min sambo. Just nu känner jag för att flytta från min sambo och huset och flytta till en lägenhet så jag inte bte behöver ha dåligt samvete att jag aldrig träffar min sambo. Att kunna ha sonen varannan vecka och varannan vecka kan jag plugga, jobba och träna som en galning och spendera varannan vecka med sonen.

Just nu har jag börjat drömma massor, har tryck över bröstet ibland och ofta skärande känsla i magen och är trött och blir andfådd för ingenting. Förnodligen stress och press för allt som behöver göras och måste göras.

Jag vet inte vad ni ska hjälpa mig med, vill inte att ni bara ska tycka synd om mig för det är inte mitt mål. Kanske svara på om det är värt att offra tid från familjen för att utbilda sig så man får ett fast jobb med bra lön? Ska jag flytta till lägenhet för att slippa se kaoset hemma? I dagsläget är jag timanstäld tillsvidare som assistent och kan jobba så mycket jag vill men det är inte jättebra lön och personen jag nu trivs med kommer ibte leva tills jag går i pension så jag kommer inte kunna jobba som jag gör nu resten av mitt liv.