Destruktivt förhållande

Tack för era svar! Verkligen! Blev nästan slagen under fötterna.. samtliga verkar få samma känsla.

Jag antar att när man lever i ett förhållande där dessa saker dyker up mer och mer är man ändå lätt blind för att ens partner skulle vara en människa kapabel till sådant. Det är väl den manipulerade sidan.. som lyckas få mig bli blind..Då han är charmig, ger mig massa komplimanger och alla gillar honom, den typiska snälla killen till alla. Därför blir svaren såklart något som får mig att tänka... "Ja men han är inte en ond människa".. Men samtidigt så vet man ju inte, han har ju allvarliga problem det har jag ju insett och sett.

Ni som skrev att ni blev fysiskt slagna, vilka tidiga tecken upptäckte ni? Innan ett slag kom. Hur lämnade ni? Hur reagera er partner när han insåg att han höll på förlora er? Och vad körde han för knep när ni väl lämna? 

Förresten, han ringde mig idag(för andra gången!). Han gnällde över hur tråkigt han har det, att han saknade mig. (har ju bestämt för att inte träffas den här helgen) Jag sa inte det tillbaka utan mer bara instämmande till "Jag saknar dig" från honom. (inte i en negativ ton eller så men jag kan inte säga det tillbaka bara för han säger det varje gång. Vilket jag fattar är för han ska ha bekräftelse för att må bra) Då som respons skrattar han hånfullt för sig själv. Jag säger, tack för du ringde - då sa han varsågod och slängde bara på luren.
Ungefär 1-2h senare när jag inte ger honom någon respons efter hans "slänga på luren" så sms:ar han mig "Jag saknar dig så mycket".

Vad håller han på med? Känns som han igen hoppas jag ska säga det, eller fick han dåligt samvete för hans taktik inte fungerade = ge mig dåligt samvete eller reaktion på hans avbrutna samtal. Det är som en jäkla berg o dalbana. Varje dag anpassas efter hans humör. Vet aldrig var jag har honom, går på glas för att inte trigga igång något, svarar jag inte i tid får jag samtal istället...Ena dagen kan vi ha bråkat sedan är de som han glömt allt och ska skojja och bete sig som vanligt. Sedan när han känner för det är allt skit igen. Han har tom sagt att han "är olycklig, trodde inte mitt liv skulle se ut såhär". Hatar ju verkligen att alltid känna mig skyldig att göra honom glad helatiden. Han ger mig verkligen den känslan.

Tack igen för era svar..

Blir så ledsen att förhållandet utvecklats till detta. Jag har ju efter mycket tänkande bestämt för att jag inte vill fortsätta.. då detta är så jäkla ohälsosamt. Samtidigt så undrar jag varför han inte avslutar det nu som under alla månader deppat och sagt han inte orkar länge till och haft ultimatum.. utan nu vill han hellre leka på som vanligt. Antar allt är ett jäkla maktspel....

Jag tänker...En normal människa hade ju sett hur jäkla ohälsosamt det är o velat jag ska må bra med... inte spela offer kort så fort jag börjar tvivlar när de är vad han gjort hela jäkla tiden... läskigt hur en människa bara ändras framför ens ögon.. har under hela tiden stöttat honom och respekterat honom om han inte klarar Av detta..

Han har aldrig någonsin sett sina brister om de kommer på tal om det är något jag blivit ledsen över. Han har tidigt in förhållandet sagt att han i tidigare förhållanden sårat och varit rent av taskig(vet ej vad han syftar på).. att han haft problem att vara svartsjuk osv men att han är glad över att han mognat och inte är sådan längre....det berättade han stolt som sagt..

Han har flera gånger under förhållandet fått mig att tvivla på honom då jag haft magkänsla flertal gånger att han ljuger då han fått suspekta meddelanden och alltid vinklar bort sin telefon från mig eller tar bort den, nästan varit gift med den varje gång vi träffas och blir grinig så fort man nämner att han använder den väldigt mkt när vi gör grejer ihop. Och då att tillägga att han typ tvångsmässigt använder den. Han har även när jag låg i samma säng och vad han trodde sov låg och kolla på en video med en tjej lättkläd brösten synliga genom tröjan på Instagram.. den låg han å pausa o spola tillbaka och kolla på as länge. Kände så jäkla konstigt att han ligger och gör så när jag ligger där bredvid fine om han är ensam.. igen så blånekade han tyckte ?de va så konstigt därför kollade han?....Vill inte gå in på detaljer men finns mer saker som jag mer eller mindre bara svalt och skitit i för jag velat tro på honom och inte orkar lägga energi på att tvivla..

Men men hursomhelst ..Ska bara våga steget.. gör så ont och hatar att jag ska känna skuld att göra han ledsen.. är så rädd att få allt vänt mot mig.. vet inte varför.. blir stressad av bara tanken av straffet jag skall förtjäna...

Tack för ni berättar om era erfarenheter de hjälper mig mer än vad ni kanske tror!

Och ja.. ni har rätt är ju givetvis inte så att jag ska få dåligt samvete.. Jag handlar ju efter något han hotat mig med sedan början. Dock har han tagit mig föregivet och aldrig trott detta skulle bli resultatet.

Jag har inte ännu kommit till kritan, jag vet inte heller direkt vad jag väntar på.. Känns bara så jäkla jobbigt.

Vi har knappt pratat de senaste dagarna eftersom jag inte velat det dock som innan har han ju försökt..
Det gjorde han igår. Ett samtal som igen lämnade mig irriterad och arg, Först pratar han vanligt, glad i rösten, berättar saker etc. men i slutet av samtal ändrar han ton - Skall du inte fråga hur jag mått? Min respons blir Va? Vad menar du nu?..Igen börjar han skratta irriterat för sig själv "det var inget" i en dryg ton. Och varpå jag svarar, OK. Sedan lägger vi på med hej då. Jag visar ingen svaghet.

Efter samtalet tänker jag på hans fråga, han har inte ens ställt mig den frågan. Han har ju fokuserat på sig själv skrivit har dåligt han mår i sms 24/7 till mig. Han verkar ju dock inte intresserad av vad jag känner. Utan han har mage att ifrågasätta att jag inte frågar hur han mått.

Och samma saga igen därefter får jag sms där han skriver det gör ont i hans hjärta och sen skriver han jag ska lova att jag inte är arg på honom.

Hej här är en liten uppdatering.
Jag gjorde slut och behöver hjälp..och först kändes det ok, detta skulle jag klara... Men nu vissa dagar har jag verkligen mått skit, gråter och börjar tvivla på mitt val. Tänker på de bra stunderna.
Satt  i helgen och skrev en lista på allt dåligt för att jag inte skall falla ner i den gropen och missleda mig själv. Men trots det kommer det stunder som nästan blir obefintligt jobbiga. Det är som att hjärnan då vill plocka fram allt som varit bra istället, minne efter minne ploppar fram. Antar det är resultatet av något som varit destruktivt... både bra och dåligt..

Jag har inte heller klarat av att bryta kontakten helt utan han skriver ibland. Ja, fina saker och att han saknar mig. Jag vet ju dock att det är dumt.. Men det är som att jag måste vänta tills jag känner mig starkare att be honom om avstånd...

Igår kändes de väl lite mer ok.. fredagen hade varit hemsk .. gjorde planer och skulle träffa vänner och gå ut. Men så ringde han, han pratade på som vanligt mest allmänt alldagliga saker och att anledningen var att han bara saknade min röst. Efter det samtalet brast det, mina planer orkade jag inte med.. stannade hemma och gick och la mig tidigt för att slippa tänka... Vet inte varför men de va som det samtalet och enkelheten gav mig panik..

Jag har problem att jag börjar tvivla och blir svag. Och andra stunden känna mig stark och att jag kan klara det. Men kontrasten mellan dessa är så jobbiga. Behöver mer tips på hur jag skall tänka vid de stunderna.. Vill inte hamna i det destruktiva igen..Eller låta stunder då jag verkligen mår skit dåligt få mig att göra dumma val och "försöka igen".

Jag är så otroligt förvirrad och ledsen.
De hela känns som de bara vänt - Jag är ett emotionellt vrak..Jag har kommit till den punkten den jag ifrågasätter om han någonsin egentligen älskade mig eller menade det han sagt.... Börjar känna mig lurad och utbytbar.... Han har gått från att gråta i telefonen till att verka mer obrydd på ett par dagar..Planerar saker och lever på o har kul med vänner...Medans jag ligger handlös och gråter varje dag för jag saknar den människan jag älskade och gav mitt allt... De har blivit en sorg..har inte lust till något trots de var jag som sa ifrån.. Medans han grinat hela förhållandet hur rädd han är att jag skall lämna honom... Men se hur bra de går..

Det är han som klarar av att hålla kontakten och vill vara vän.. Hur kan man vara de med någon man älskar... Hans svar är först han vill veta vad jag gör, veta om min dag, bla bla och främst han vill de ska vara vi  - samtidigt som han blir mer distant. Förstår ingenting, han är inte samma människa..och de händer bara på några dagar...

Har sagt hur jag känner att jag inte kan vara vän med honom för då kan jag aldrig gå vidare. Att jag blir ledsen varje gång vi pratat. Dum som jag är, svag som jag är så sa jag vi kanske ska ses och se hur de känns annars får du låta mig komma över vår relation och då hörs vi inte på ett tag. Men han vill inte "låta mig bryta"...nu ger han mig mer eller mindre silent-treatment - avslutande typ sagt att var står vi nu? Och hans sketna ultimatum skulle stå kvar. "De måste hända något" och att HAN är rädd för att bli sårad om vi skulle försöka igen. Jävla offer låter så himla falskt med..

Om han älskade mig så hade han ju försökt se sina brister och satsat på oss genom att lyssna på hur de påverkat mig.. Att HAN fått mig reserverad i mina känslor och NU istället kämpat för att jag ska känna att jag kan lita på att älska honom för han vill ju ha familj med MIG som han säger. Men nej...

Idag har jag lyssnat på massa poddar och youtube klipp angående narcissism och blir mer säker att han om inte varit fysiskt otrogen mot mig iaf varit det emotionellt...flera gånger..kanske hela tiden..Alla gånger den mobilen varit hans näve..alla gånger han blir sur om man frågar..att jag är svartsjuk, mig det är fel på...som..när jag kom på honom med felmeddelandet. Eller gammalt ex som ringer och smsar om att ses än idag.. (som han hatar men har haft kvar på alla socialanätverk ändå) ...Går ju verkligen ihop, de vill man ju.. Får känslan han redan nu letar upp en ny och har mig kvar "den han inte kan se sitt liv utan om ens som vän" tills han inte har användning för mig längre och kastar bort mig och säkert säger jag var ett hemskt ex med.

Försöker verkligen... Vill ju må bra..Men detta är så jäkla tufft..Trodde verkligen inte det..