Gravid och dumpad

Det var riktigt tråkigt att höra vad som hänt dig. Det är det sista man behöver när du redan har, eller snart kommer få alla gravidhormoner i kroppen!

Jag tycker du ska resonera med dig själv vad du vill, utifrån att du kommer vara ensam i detta. Han kan aldrig förneka att han är pappan men han kan välja att inte vara delaktig.

Sedan kan det vara så att han kanske reagerat för fort eller tagit något beslut i affekt som han sedan inte menar. Han kanske behöver lite tid att bearbeta detta och komma till insikt att han måste ta ansvar.

Jag tror att allt kommer lösa sig även om det såklart för dig känns riktigt hopplöst just nu. Ge honom lite tid och sedan om möjligt prata med honom. Man kan aldrig säga åt någon annan vad den ska göra eller tycka, men du har all rätt att berätta hur du känner, och han kan inte förneka dina känslor. Ni har ändå varit tillsammans länge och då kan det inte vara lätt för honom att bara lämna dig och ert ofödda barn på en femöring.

Om han ändå väljer att lämna dig kanske han inte var den du trodde, och heller inte den du vill ska vara far till ditt barn. Så på ett sätt kanske det är bra att det kom fram nu och inte senare.

Tack för dina kloka ord!

Jag trodde precis som du, att det var chock eller dyl, men han har fått över en vecka på sig och står fast vid detta.

Iskallt också.

Så det är nog så att han inte var den jag trodde, vilket gör mig ganska arg på mig själv för att jag inte insett detta tidigare.

Att jag kommer att fullfölja graviditeten är inget jag behöver fundera kring, jag drömde om kärnfamilj men får prova på ett annat sätt istället.

Jag är verkligen ledsen för din skull. Det låter som en fruktansvärt jobbig situation. Hur har det gått för dig de senaste veckorna? Har du landat i situationen?

Jag är inte riktigt i samma sits som du. Jag har en pojkvän som vill vara delaktig i barnets liv, men vi har ändå kommit fram till att vi ska göra slut pga. att vi inte gör varandra lyckliga och att han inte är redo att stadga sig. Så jag känner mig väldigt ensam och orolig över hur jag ska hantera hela situationen. Hur går dina tankar? Har du gett upp att pappan alls ska vara delaktig i ert barns liv?

Min pojkvän - snart mitt ex - säger att han vill finnas där för sitt barn. Men samtidigt vill han också resa jorden runt och vara fri att leva ut sina drömmar, så han har bestämt sig för att resa utomlands några veckor i taget ganska ofta under de närmsta två åren. Hela situationen gör att jag inte riktigt vad som förväntas av mig. Å ena sidan är jag såklart glad över att han vill vara delaktig i barnets liv. Alla barn förtjänar en kärleksfull pappa, oavsett i vilken utsträckning han är delaktig. Å andra sidan gör det mig irriterad att han bara kommer vara pappa på sina egna villkor under de veckor som han väljer att vara hemma innan han drar iväg på nästa äventyr, helt utan hänsyn till barnets eller mina behov. Som jag ser det innebär situationen att jag inte kan förlita mig på något stöd från honom och att barnet möjligtvis kommer ha svårt att knyta an till honom. Istället blir det som om jag är helt ensam med att fostra vårt barn under de kommande två åren eftersom han bara kommer dyka upp i den utsträckning det passar hans liv i övrigt. Så jag får se hur vi lyckas lösa hela situationen. Just nu har jag ingen aning och ingen strategi. Kommer han att finnas där? Ska jag planera som om han inte finns där? Och hur gör man i så fall det?

Jag har en ofantligt stor respekt för ensamstående föräldrar. Det är verkligen en svår sits att hamna i för både föräldern och barnet.

Min pojkvän sa att han inte kommer finnas där, han skulle bara dra... Efter några veckor ångrade han sig men jag ska såklart förstå att det är svårt för honom... han vill alltså vara pappa på sina villkor. Jag är ensamstående med mina två barn sedan tidigare (jag och exet separerade efter 7 år tillsammans) och jag ska inte ljuga, det har varit tufft. Men man fixar så mkt mer än vad man tror! :) Du kommer klara detta galant, ensam eller inte. Jag litar absolut inte på min s.k pojkvän utan är fortfarande inställd på att ta hand om detta barnet själv. Som sagt, det är tufft men allt går. Tuffa tider eller inte, man ångrar inte att man har behållit ett barn och 99,9% av föräldrar där ute håller nog med mig i det. :) lycka till!

Hos vissa män sjunker det inte in förrän efter några månader eller kanske rent av år vad det verkligen är som de håller på att gå miste om/har gått miste om. Chansen finns fortfarande att han kan välja att vara delaktig till slut även om ni har en väldigt jobbig situation just nu.

Hade ni planerat att bli föräldrar ? När min kk mer eller mindre slängde upp i ansiktet på mig att hon var gravid, skulle behålla och att jag skulle bli pappa vid 18 års ålder vare sig jag ville det eller inte, så kan jag inte påstå att min första reaktion var "fine - kör på - vi löser det tillsammans". Även om vi lyckades lära oss att samarbeta på ett ganska bra sätt till slut för dotterns skull så var jag frånvarande under hela graviditeten pga chock, panik, ilska och förnekelse. 1 vecka var som en droppe i havet.... Det har varit mycket agg och bitterhet mellan oss och anklagelser om både det ena och det andra som haglat i luften även mellan våra familjer.

Hoppas det löser sig till det bästa för dig/er.

Skulle du vilja utveckla lite mer om hur ni löste det? Hur lärde ni er att samarbeta för er dotters skull? Och hur har ni gjort med vårdnad och umgänge under den första tiden och sedan därefter? Vilka tips har du till andra par i liknande situation som ni?

Jag och mitt ex har stora svårigheter att komma överens. Han är rädd för att jag ska begränsa hans umgänge - oavsett vad jag säger eller lovar - så han kräver delad vårdnad, hälften av föräldradagarna, att få vara delaktig på sina villkor, osv. Jag vill såklart att mitt barn ska ha en bra relation till sin pappa. Men ett välfungerande samarbete förutsätter ju också att båda parterna tar hänsyn till varandra. Inte att den ena alltid får sin vilja igenom och att den andra biter ihop.

PM:a mig om du vill så kan jag utveckla.

Hej!

Snubblade in pa familjeliv och kande for att kolla den har traden.

Vill bara skanka dig lite hopp igenom alla de kanslor som ar tunga for dig nu.
For sex ar sedan vantade jag mitt forsta barn och min fastman sedan 3 elelr 4 ar bestamde sig da for att lamna mig. Jag startade en trad har pa familelifv som hjalpe mig mycket. Jag var helt sonder av fortvivlan.

Nu 6 ar senare ar jag lyckligare an jag nagonsin varit forut i livet och hade jag vetat att jag skulle komma till hur jag har det och hur jag mar nu, sa hade det gjort all skillnad.

Vad som skall handa, om pappan kommer att komma tillbaka elelr inte eller hur erat forhallande kommer se ut ar svart att saga, Det utvecklar sig verkligen olika for alla.

Bland de jag larde kanna genom min familjelivstrad som var i liknande sits sa hade vi dessa tre olika utgangar;

1, Hon var forvivlad nar han lamnade och ville inte slappa hoppet om att de skulle avra tillsamans. det tog lang tid innan hon accepterade att hon madde daligt nar hon var tillsammans med honom och att hon maste ge upp ideen om dem som par.  Han ville inte veta av barnet. men nar barnet foddes sa fick han kanslor for barnet. Men det paborjades en stor vardnadstvist. Han var valdigt svar att komma overens med och upptradde hotfullt mot henne. Hon fick tillslut ensam vardnad eftersom han var en instabil manniska. Nu mar hon bra och kanner sig trygg och har en ny man som hon alskar och mar bra med.

2. De separerade och bestamde att de skulle ha delad vardnad, men barnet ar for det mesta med henne. Sa smaningom efter manga om och men kunde de vara vanner. Hon ville ha ett till barn, han ocksa sa de bastamde att ha det tillsammans men att inte vara tillsammans elelr bo tillsammans. Idag ar hon valdigt lycklig med sina tva pojkar och de funkar med pappan pa ett horn pa nat sett. Men hon behover manga fler mannikosr runt om henne som hjalper henne nar det behovs stod.

Jag: Pappan mjuknade upp nar han fick se barnet fodas. Han hade svart att se sig som far men alskade varat barn. Han halsade pa en-tva ganger i manaden forsta tva aren. Jag hade fortfarande inte slappt hoppet om att han skulle komma tillbaka. Efter tva ar borjade han hamta henne pa forskolan 1-2 ganger i veckan och spenderade tva timmar med henne samt kunde komma om hon var sjuk nandag och jag behovde studera (jag gick da pa universitetet). Jag fick reda pa sa manga saker han fullstandigt ljugit for mig om, valdigt stora saker och det fick mig att slutligen tappa tilltron pa honom och jag bestamde mig for mitt barns skull att det basta var tt jag aldrig skulle leva tillsammans med honom. Han var valdigt omogen och det gjorde varan dotter ledsen ofta.Jag erkande slutligen att hans ilband elakhet mot mig i alla ar faktist var psykisk misshandel och att det ar inget som en manniska skall utharda.

Idag lever jag med en ny man som jag alskar mer an annat  for mig ar han som den jag varit menad att vara med. vi ar gifta, har hus och valdigt lyckliga med vara jobb. Vi vantar vart trdje barn. Det har totalt andrats.

Med mitt ex sa trodde jag ocksa att han var den enda ratta men det visade sig ar senare att mot mitt eget forstand sa var han inte den ratta. Mitt liv forandrades revolutionart sa smaningom.

Det ar fantastiskt att fa barn, bli mamma med elelr utan pappan. Hjartats kramper ar intensiva och kanns iband outhardiga men pa nan vanster sa bygger du dig saaa mycket starkare medans du kampar dig igenom for ditt vntade barn skull. Ditt barn kommer vara det som far dig att gora saker du innan inte kunde. Du kommer bli en battre version av dig sjalv. Hall ut, lyckan och ljuset och det du drommer om finns nanstans runt hornet. Ta dig dit bara sa ordnar sig allt.

ett stort + med att vara ensam om vardnaden over sitt barn ar att man kan bestamma uppfostringsstil sjalv utan att tjaffsa eller komma overens med pappan/en partner. Det ar jobbigt for barnet nar foraldrarna ibland inte kommer overens over dom bitarna. Andra ensamma halsosamma mammor som jag kanner har valdigt fridfulla barn och nara kompis forhallande till sitt barn och jag tror det ar mycket for att mamman inte bheover ga egenom hus och helvete ibland nar hon bara skall mamma/uppfostra sitt barn sa som hon kanner ar ratt for henne.

det ar ocksa extremt vanligt att pappan mjuknar upp efter att barnet fotts och han for se det fysiskt existera. Det brukar sagas att "pappahormonera" vaknar upp da.