Avbrott v21. Klarar inte av smärtan och sorgen!!

Jag förstår så gott den smärta du går genom. 20.mars fick jag samma besked, dock i en annan form, det var inget fostervatten (jag var i vecka 21). Det var mitt första barn.

Den förfärliga smärtan det är att gå gravid i 8 dagar och att veta att man måsta föda ut sitt barn som sparkar i magen, den unnar man ingen. Ingen. Det är exakt som du säger, han var så fin, så fin. Jag glömmer han aldrig, han var ju perfekt. Bara lite till inne i magen hade han blivit så fin. Jag är i samma fas som dig just nu, men lite längre. Jag har lärt mig iallafall två saker; ta ledigt från jobbet totalt. Och ta all, absolut all hjälp du kan få- professionellt och från familj och vänner, de vänner som bryr sig.

Sen får du prova komma tillbaks till någon vardag, men där är du nog inte än. Men jag har också lärt mig att denna sorg går aldrig över. Vågorna av smärta kommer i bland, där man ligger å gråter hela dagen, men jag tror det är så viktigt att låta den komma. Själv har jag hittat et lugn att cykla runt, att cykla till Skogskyrogården där jag vet han blir begravd (efter obduktion), men alla har vi vårt sätt att hantera detta. Men att veta att andra går genom detta helvetet har på nåt sätt hjälpt lite. Även om det aldrig tar tillbaks min lilla bebis. Och man aldrig önskar någon detta.

Jag tror på att göra saker som gör fint för en själv är det absolut viktigaste och inte minst, man måste få tid att sörja, det här är en så stor sorg som man aldrig, aldrig glömmer. Det är ditt första barn och så kommer det alltid att vara. Du kommer aldrig glömma honom.