Lämna eller förlika sig?

Jag är sambo med en man sedan snart 20 år tillbaka. Vi har tre barn. Stor villa med tillhörande gigantisk trädgård. Fjällstuga. 2 hundar.

Med åren har sambon börjat göra mindre och mindre i hemmet. Eller om det är jag som slutat tjata igång honom att göra nått kanske. Superalert på att hjälpa till har han aldrig varit egentligen.

Jag sköter ekonomin. Allt runt barnen. Allt runt huset. Och då menar jag inte "bara städning" utan snöskottning gräsklippning renoveringar osv osv.

Bilen lika så, fast där lämnar jag in på verkstad om nått är sönder.

Sambon jobbar enbart nattskift och sömnen är helig.

Han sover tll 16.30-17 ungefär. Även när han vakar av. Sen äter han och vilar(läs surfar på telefon) innan han åker till jobbet kl 19.30

Jag är såååå trött. Så trött så trött. Min lediga tid består av 100%stress. Hinna städa tvätta fixa och dona samt hinna vara en bra mamma. Ja ni vet.

Mest trött blir jag nog dock av att störa mig på honom.

Jag har varit påväg att lämna i omgångar. Jag har tjatat och gnatat. Tigit och lidit. Testat alla varianter. Men nu inser jag att någon bättring kommer det inte bli.

Jag får leva med det. Eller gå.

Jag gissar att jag är långt ifrpn ensam om att ha det så här.

Ni som valt att stanna. Hur resonerar ni med er själva för att inte bli bittra och utmattade?