Lämna eller förlika sig?
Har du konfronterat honom och sagt att du vill skilja dig om det inte blir någon ändring. Annars tycker jag du ska säga det.
Inlägg från: Anonym (nn)
|
-
-
Men har ni då resonerat om hur ni ska göra framöver för att det ska bli bättring? Rent konkret och praktiskt? Om det bara är allmänt löfte från honom att nu ska han minsann bättra sig och så riinner det ut i sanden.Anonym (Emma) skrev 2018-05-08 23:35:26 följande:Ja gud ja! Både en gång i ren vrede,(bara dumt) och några ggr till under sansade former.
Då blir det bättre. En dag eller tre.
Gör en lista över allt som behöver göras i hemmet. Den kan ju ändras efter hand. Så säger du: hur ska vi planera? Sedan skriver ni på papret vad ni kom överens om. Om du behöver upprepa schemat räknar du det som arbetstid. -
Flytta till lägenhet för att få mindre hemarbete?Anonym (Emma) skrev 2018-05-08 23:17:10 följande:
Jag är sambo med en man sedan snart 20 år tillbaka. Vi har tre barn. Stor villa med tillhörande gigantisk trädgård. Fjällstuga. 2 hundar.
Med åren har sambon börjat göra mindre och mindre i hemmet. Eller om det är jag som slutat tjata igång honom att göra nått kanske. Superalert på att hjälpa till har han aldrig varit egentligen.
Jag sköter ekonomin. Allt runt barnen. Allt runt huset. Och då menar jag inte "bara städning" utan snöskottning gräsklippning renoveringar osv osv.
Bilen lika så, fast där lämnar jag in på verkstad om nått är sönder.
Sambon jobbar enbart nattskift och sömnen är helig.
Han sover tll 16.30-17 ungefär. Även när han vakar av. Sen äter han och vilar(läs surfar på telefon) innan han åker till jobbet kl 19.30
Jag är såååå trött. Så trött så trött. Min lediga tid består av 100%stress. Hinna städa tvätta fixa och dona samt hinna vara en bra mamma. Ja ni vet.
Mest trött blir jag nog dock av att störa mig på honom.
Jag har varit påväg att lämna i omgångar. Jag har tjatat och gnatat. Tigit och lidit. Testat alla varianter. Men nu inser jag att någon bättring kommer det inte bli.
Jag får leva med det. Eller gå.
Jag gissar att jag är långt ifrpn ensam om att ha det så här.
Ni som valt att stanna. Hur resonerar ni med er själva för att inte bli bittra och utmattade?
-
Om du har möjlighet att flytta under en prövotid är det en möjlighet. Det brukar gå in i folks hjärnor att man menar allvar med det man säger om det blir en konkret förändring.
Så det brukar vara en kraftig tankeställare. -
Du har en poäng där.MiaMammut skrev 2018-05-11 21:44:50 följande:
Fy vilken jobbig situation. Man kämpar o sliter o ens partner märker det inte ens. Kärleken o mysfaktorn försvinner. Kvar blir oro och bitterhet. Ändå är man rädd att lämna. Att vara ensam är en så himla irrationell känsla eftersom man redan är ensam. Men kanske det är känslan av besvikelse, att man inte tror det ör sant liksom, att ens partner hellre "låter en gå" än att anstränga sig. Då får man det i ansiktet, att man inte var värd att bli behandlad med kärlek o omtanke.
Man undviker att sätta hårt mot hårt för då kan ju verkligen det yttersta beviset komma ; nämligen att personen inte alls tänker anstränga sig utan då får man hellre gå.