Min vän kväver mig!

Tack för era svar. Jo, mitt tålamod är starkt, men jag känner själv att det brister allt mer. Jag blir lätt irriterad på saker som hon säger, suckar högt när det kommer sms från henne där det indikeras att vi ska ses. Det är inte alls roligt längre.

Vi har känt varandra i 10 år och hon är 5 år yngre än mig, vilket betyder att vi var runt -/+ 20 års åldern när vi började umgås.

För några år sedan var hon med om en händelse som blev ett trauma för henne. Jag har funnits där för henne hela tiden, men hon kommer inte vidare i bearbetningsprocessen. Jag tror att hon behöver psykologhjälp, men hon vägrar. Hennes vänner är rätt lösning, enligt henne själv. Problemet är att jag som vän kan inte hjälpa henne längre. Jag är ingen professionell psykolog tyvärr.

Jag läste länken om instabil personlighetsstörning och det stämmer delvis, men inte till fullo. Hon är rädd för att bli övergiven och jag tror att det är en av anledningarna till varför hon är ensam. Hon vägrar släppa in någon i sitt liv. Hennes vänner betyder allt för henne och börjar någon (man som kvinna, vän eller person som är intresserad av henne) närma sig så backar hon direkt. Hon pratar gärna negativt om folk och jag själv anser väl att jag inte vill lägga min energi på att se andra människors brister hela tiden.

Umgås jag med andra människor blir hon också med. Vi har många gemensamma vänner vilket innebär att blir vi bortbjudna någonstans blir även hon det. Bjuder vi hem några till oss så hamnar även hon medbjuden. Jag får inte chansen att umgås med andra själv.

Min man är också vän med henne och ibland kan han tycka att jag kan vara lite hård på henne. Han tycker också att jag ältar det här hela tiden. Men han har inte detta i samma utsträckning som jag har. Jag och kompisen jobbar inom samma bransch och ses även genom jobbet på diverse träffar och möten, så skulle jag klippa alla band (vilket jag inte vill) så kommer vi ses även där.

Jag vill inte förlora henne som vän. Men jag behöver utrymme. Ett utrymme som hon inte ger mig. Att prata med henne är svårt. Jag har försökt, men hon fattar inte, utan vänder det till sin egna del i stället. Om jag säger att jag vill vara själv för att jag behöver det just nu så svarar hon med att _HON_ behöver umgås. Då känner jag mig så dum som säger nej och så slutar det med att vi umgås i alla fall.

Det känns som ett moment 22 där allt bara börjar om och går runt, runt, runt. Jag behöver skriva av mig för att inte bli tokig just nu.

Jag håller med. Det gör jag verkligen. Och jag försöker ofta visa att jag vill tex. vara hemma själv med familjen osv.

Det konstiga är att ibland verkar hon nästan tro att vi sitter ihop. Jag kan verkligen inte göra något själv utan att få det slängt i ansiktet. Om jag gör något (fika, träningspass, middag) med en annan vän så menar hon att jag hade kunnat hört av mig och fråga om hon ville följa med. "Ett sms är så lätt att skicka iväg", menar hon. Hur förklarar man det? "Nej, jag ville inte"?

Och det går inte smyga om det här och hålla saker hemligt (vilket jag inte ens ska behöva göra). Hon får ändå veta det, blir sur och skickar meddelanden på sociala medier med hintar mot mig.

Ja. Jag ser själv vad jag skriver. Det låter helt absurt. Och jag hade förmodligen gett samma tips till en annan som ni ger till mig.

Jag kan säga nej. Har blivit betydligt bättre på det, men jag vet att det kommer som ett brev på posten med bittra sms. Och det är väl just sånt som jag inte orkar med.

Jag tränade i veckan. Lyckades komma iväg med mycket kort varsel. Antar att hon såg min bil, för när jag var hemma igen smsade hon att hon ville träna med mig och tolkade allt som att jag inte vill träna med just henne. Hon blev bitter och menade att jag kunde faktiskt smsa/ringa henne. Det är alltid detsamma när jag tränar utan henne, men hon själv kan träna med vem som helst - utan att fråga mig (och det gör mig verkligen inte något alls).

Hon blev också sur på mig för att jag och familjen fikade med två vänner i förrgår. Hon såg oss nämligen på uteserveringen. Stannade inte, sa inte hej. Vännerna tyckte att det var lite märkligt. Bara fem minuter senare fick jag ett meddelande av henne.

Jag kan alltid prata med henne igen. Och hoppas att hon förstår den här gången. Men det blir en lång spiral av det hela. Jag pratar, hon lyssnar inte, vi börjar om. Min man har också pratat med henne, men det gav ingen effekt det heller. Hon nekade bara till det han sa och så blev det inget mer med det.

Jag har väl tröttnat på att jag inte får göra något utan henne och måste behöva försvara mig om jag gör det.

Hej igen. Har inte varit inloggad på ett tag. Det är väl egentligen ingen större skillnad mer än att jag har semester nu och kan göra lite annat på dagarna när hon jobbar.

Nu är hon däremot sur på mig. I alla fall vad jag kan gissa mig fram. Hon ville träna med mig för några dagar sedan. Jag tackade, men sa att jag skulle träna själv lite senare. Det var alltså inget personligt mot henne. Jag ville bara träna själv lite senare.

Hon förstod inte varför och för att korta ner historien lite så började hon att dra till med saker som "du vill aldrig. Då får jag fråga någon annan som vill då!".

Nu har jag väl förstått att hon är sur på mig. Vi träffade på varandra igår, hon sa inte ens hej. Skulle nästan påstå att hon gick runt och låtsades som att jag inte var där. Hon delade några ord med min man, men inget med mig.

Idag åkte hon förbi mig tillsammans med en gemensam bekant i bilen. Jag vinkade, vår gemensamma vinkade glatt.. men hon tittade inte ens på mig. Detta hände ett flertal gånger och jag vet att hon såg mig.

Sedan är det så löjligt att hon inte ens "stödlike:ar" mina bilder på instagram, vilket hon annars alltid gör. Ja, ni hör ju vilken nivå det är på.

Hon är, med andra ord, sur på mig för att jag ska nej till träning. Hon blir bitter på mig när jag tränar själv eller med min man. Hon förstår inte att ibland vill jag vara ensam med min man om barnen inte är hemma ("Vad ska ni göra då?" Gissa tre gånger?) Hon blir irriterad om en vän dyker upp spontant och vi inte bjuder in henne hem till oss.

Själv har hon umgåtts med en gemensam bekant i flera dagar i sträck utan att fråga mig om jag vill vara med. Hon tränar med andra utan att fråga mig etc. Jag lägger inte ner någon energi i detta, det gör mig inget alls att hon gör saker utan mig. Det som gör mig trött är att hon ska bli sur på mig om jag gör detsamma. Förstår ni?

Jag kan delvis hålla med dig. Samtidigt säger jag ifrån, men det går inte riktigt in hos henne.

Och där stannar jag väl, antar jag.

Som sagt, nu är hon sur på mig och anledningen till att jag bryr mig (som någon nämnde tidigare) är för att jag vet hur hon fungerar i en sådan här situation. Hon ältar. Hon ältar det så in i bomben. Och pratar med andra om det. Och då är det inte bara en, utan många. Vi har gemensamma vänner och kollegor. Det sätter ju mig i en drygare situation, enbart för att jag ville träna på egen hand. Hon sätter på sig offerkoftan, så att säga.