Barnet knyter an, är det dåligt?

Jag och min sambo gick isär när vår bebis var nyfödd så jag hade honom själv under de första två åren då han bodde utomlands. Han var dock inte ointresserad och skrev ibland och frågade hur det gick, ville ha bilder och filmer etc.

Sen flyttade han tillbaka till Sverige och ville ha umgänge (inte varit intresserad innan) och varannan vecka så fort som möjligt. Så nu håller vi på att vänja sonen och det går bra. Han kan ha honom själv i någon timme sådär innan han blir orolig och söker efter mig.

Då till frågan. Han har en ny flickvän som han inte bor ihop med. De började som kks utan känslor enligt honom och sågs ganska sällan. Det var ca 8 mån sen som de började träffas som kk. Mitt ex säger att för ca 4 mån sen började de ses lite oftare och han tänkte att han borde satsa på henne.

Till saken hör att han har en ganska ovanlig sjukdom som kan vara svår att leva med (inte så det påverkar livet men många brukar backa av den - tänk typ stomi eller sängvätning) men absolut funkar om man älskar varandra.

Så han tänkte att eftersom han ändå tycker bra om henne och hon var ok med den så borde han satsa trots att de inte var kära. Jag var lite osäker för önskar ju det bästa för honom men var positiv för hans skull förstås. Nu säger han att han har fått någon slags känslor för henne sen två mån tillbaka och att de ska försöka satsa på varandra.

Och nu när sonen ska vänjas in så är hon med hela tiden och han säger att de ska flytta ihop i framtiden så det är bra om han vänjer sig men att de tar det lugnt med flytten tills tjejen utbildat sig klart.

Tjejen är en fin, varm och snäll person vad jag kan se och sonen fäster sig mkt vid henne. Min oro i det här är att ifall det fortgår och sen så gör de slut så kan sonen bli förkrossad och kanske inte ha en så bra relation till sin pappa utan mer till pappans flickvän.

Jag kan ju egentligen inte göra något för vill han ha med henne får han ju det och jag vill inte vara den dumma som är negativ men är orolig. Jag tror att håller de ihop så löser det sig nog på sikt men gör det slut blir det inte så bra.

Så jag vill egentligen få höra av er, vad tror ni är risken att det inte håller? Jag tänker främst för att känslorna inte fanns där så tidigt utan fått växa fram så långsamt. Kan det rent utav bli mer stabilt då? Eller mindre? Det handlar inte om svartsjuka från min sida, jag vill verkligen att exet ska ha ett bra och kärleksfullt förhållande och tycker det är superbra att sonen gillar flickvännen men är som sagt orolig att sonen mår dåligt om han knyter an hårt till henne och så gör de slut fort.

Exet är 30 år och flickvännen 25 om det spelar någon roll. Anledningen att jag är rädd att det kan ta slut är dels för att hon inte utbildat sig klart och hon är ung. Dels att hon sagt att hon inte ville ha barn som ung utan helst vänta 5+ år men att hon försöker göra det bästa av detta. Det kan vara jobbigt att ta hand om någon annans 2åring varannan vecka. Även om exet förstås gör det mesta så kommer hon ju ändå få göra en hel del, vakna på nätterna etc av att sonen vaknar (han gör det ofta och har nattskräck ibland) och ja jag är orolig att hon ska tycka det är jobbigt.

Hon vill inte heller träffa mig mer än den gången vi sågs och det känns också oroväckande. Jag är inte svartsjuk men hon kan ju vara det.

Jag tror inte exet gör slut med henne oavsett för han är lite pessimistisk och tror nog att han inte kan hitta nån ny som accepterar honom men hon kan ju göra det.

Vad tror ni? Bör jag vara orolig eller inte?