Inlägg från: universalwoman |Visa alla inlägg
  • universalwoman

    Hur fan gör jag?

    Mina barn är 12 & 13 år.

    Jag har lärt känna en kvinna med barn på 3 & 7 år.

    Frid och fröjd så långt men när vi ska umgås märker jag att det blir på ?bekostnad? av mina barn som får agera ?lektanter? åt hennes barn som är yngre och mina barn tycker inte att det är roligt med dessa mindre barn som slåss, (när inte vi mammor ser) tjatar och inte lyssnar på deras tillsägelser.

    Vilket jag helt förstår!

    Jag visste inte hur jobbigt det var för dom, förens de berättade för mig när de en dag hade gått hem efter en hel dags umgänge. Jag blev såklart ledsen.

    Saken hör också till att denna kvinna tar väldigt mycket energi, jag känner det. Jag liksom får inget tillbaka. Jag har hjälpt henne ekonomiskt en gång (betalat hela hennes handling av mat när vi sovit hos henne) Hon har aldrig gjort lika tillbaka.

    Hon lånar pengar av mig och det är fine för jag vet (tror starkt) att jag får tillbaka dom. Detta till trots, dvs att hon får låna pengar av mig, så står hon ofta och ?väntar ut? för att se om JAG betalar istället för att var o en betalar för sig när vi tex köper mat ute.

    Hon vill hitta på saker (hon har mer behov av det då hennes barn är i den aktiva åldern) medans mina äldre blir nöjda av att leka med vänner på egen hand eller spela dator. Sen klagar hon på hur dyrt allting är, inträde osv till olika lekland.. Jag VET hur dyrt det är för jag har redan gjort samma resa när mina barn var smä och jag fick betala det dubbla vart vi än gick.

    Hon planerar att jag ska vara barnvakt åt hennes barn innan hon ens har frågat om jag kan/vill.

    Hon stökar ner så att vårt hem ser ut som ett bombnedslag. Bryr sig aldrig om att städa eller be hennes barn att städa efter sig.

    Jag kan leva med allt detta men det känns att hon TAR så mycket energi mer än vad hon ger..

    Det känns också ohållbart från mina barns perspektiv. De ska inte behöva lida och vara mini ?barnvakter? känner jag.

    Hur berättar jag hur jag och barnen känner?

    Jag umgås gärna med henne men UTAN mina barn (kanske när dom varannan vecka är hos sin pappa)

    Och jag orkar inte att hon tar så mycket energi av mig! Hon är supersocial, känner alla men ändå ska hon vara med oss hela tiden och jag börjar känna att det är nåt som känns olustigt... vi har ju precis lärt känna varandra, ändå ska mina barn OCH jag somsagt agera lektanter åt hennes barn...

  • Svar på tråden Hur fan gör jag?
  • universalwoman

    Nej jag förstår att det bara är att göra slut.

    Det är så lätt att säga vad andra ska göra eller hur? :)

    Dock efterlyser jag HUR jag ska säga som jag känner utan att bli osams med henne? Det vore så onödigt.

    Hon liksom glömmer saker med flit hos oss för att ha en anledning att ses igen och mina pengar vill jag ju gärna ha tillbaka. Fattar inte hur hon tror att jag är gjord av pengar... jag är också ensam med tre barn (4 då en har flyttat hemifrån)

  • universalwoman

    Tusen tack No logo för adekvata råd och tips!

    Tar till mig och tar ett djupt andetag inför nästa gång vi ska ses. Jag har tex ingen lust eller energi att vara barnvakt till hennes barn om några dagar som hon har bestämt i förväg (utan att fråga mig)

    Hur ska jag säga det utan att bli ovän med henne...

    Hon glömmer dessutom saker med flit hemma hos mig (saker som är för stora att bära ensam och jag har ingen bil) så hon är ju på så sätt tvungen att komma hit igen...

  • universalwoman

    Haha nej men om personen ifråga säger ?jag hämtar mina saker senare? vilket hon gjorde så kändes det märkligt att protestera: Neeeeeej!

  • universalwoman

    Förra veckan tex skulle hennes minsta dotter döpas och hon sa: ? jag tänkte att du skulle komma till mig redan på måndag då dopet är så tidigt på tisdagen?

    Eh va... Ska hon ta beslut åt mig också?...

  • universalwoman

    Tack för alla råd!

    Jag blir så ledsen att jag alltid lyckas träffa människor som vill utnyttja min snällhet.. Hursom.. När hon föreslår att vi ska göra det o det o det tillsammans (med våra barn såklart då vi båda är ensamstående) Ska jag bara säga: Ja fast nej. Mina barn tycker det är asjobbigt att leka med 7 år yngre, för dom snorungar. För så är det ju. Varför ska mina barn behöva plågas? Hennes barn är ju så unga så för dom är ju allt fest men vi.. Vi blir bara tömda på energi.. Tror ni hon fattar det eller kommer hon bara att komma med försök att vilja lösa det??

Svar på tråden Hur fan gör jag?