Lämna sambo och skaffa barn själv?

Jag rekommenderar dig inte att göra det men jag hade gjort det. Så ego är jag.

Nu är det så att jag har barn och vet vad det innebär, dock har jag aldrig haft en extrem barnlängtan. Men ni som har det, du ts! Jag hade aldrig stannat kvar. Jag hade hittat mig en annan och skaffat barn. Idag så undrar jag ens hur jag inte kunde ha en barnlängtan när det är fanimej det bästa som har hänt i mitt liv och en anledning som får mig och se klart och med längtan inför framtiden och få se henne växa upp. Var nu inte dum och gå miste om denna välsignelse. Vem vet , som en annan skrev, tänk ifall han lämnar dig inom några år och det kanske är för sent...

Även om jag vidhåller att det är egoistiskt av mannen så betyder det inte att jag anser att det är bästa förutsättningarna för att få barn. Mitt råd till TS skulle vara att lämna, annars är risken stor att hennes bitterhet växer sig så stor att förhållandet ändå tar slut - kanske när det är för sent för henne att få barn överhuvudtaget.

Elakt av honom att låta dig tro att du ska bli gravid och låter åren gå.

Du kommer bara bli bittrare och bittrare.

Nej, detta kan du inte kompromissa om!!!

Hur gammal är du?

Ja det är ju en fin tanke, men tyvärr ser verkligheten inte ut så. Barn blir till genom engångsligg på fyllan, våldtäkter, kondomer som spricker, kvinnor som ljuger om att de tar p-piller, och par som först kan tänka sig barn och sen drar pappan. Ytterligare familjer hamnar i vårdnadskonflikter med barnen i mitten. Att då tänka sig att en kvinna som är ensamstående och kan ta ansvar för ett barn inte skulle få skaffa barn själv under säkra och kontrollerade former är bara misstikta engagemanget.

Ställ ett ultimatum. Just barn är inget man kan kompromissa om. Man kan inte skaffa ett halvt barn liksom.... Och du kommer troligen ångra dig resten av livet om du avstår barn pga honom.

Vänta inte. För just den enskilda kvinnan vet man inte riktigt när det blir svårare att bli gravid. För en del sjunker fertiliteten rätt mycket redan efter 30. Nu skriver du inte hur gammal du är men.....vänta inte. 

Hej!
Jag kan känna lite att det beror på hur gammal du är. Jag har själv haft de tankarna innan min sambo bestämde sig (efter att ha funderat i 9 år). Om min sambo hade kommit fram till att han inte ville försöka få barn så hade jag lämnat honom och skaffat ett barn själv i Danmark. Jag var i 35-årsålder. 

Om jag hade varit bara 30, så hade jag lämnat och försökt bli intresserad av någon ny man, istället för att göra det själv. Jag hade letat efter en ny man i ca 4-5 år, innan jag försökte med barn på egen hand. 

Det är så mycket enklare att vara två om barn. Man förstår inte innan hur mycket det tär på en att ha ett barn. Minsta lilla bekymmer som barnet har går direkt in i själen och förgiftar en. Jag är så tacksam att min man ändrade sig och att jag har honom att dela barnen med. Det är en trygghet också med tanke på vem som tar hand om barnet om jag själv får cancer och dör (känner flera i min ålder just nu som behandlas för bröstcancer). Sedan finns också risken att barnet inte föds friskt. Barnet kan ha svårigheter som är tunga för en ensamstående att ta själv. 

Jag hade gjort det själv, men jag är glad att vi blev två om det. Men jag vet ju också att alla män inte är som min. Man man är en lika engagerad förälder som jag och det är väl därför det också är en sådan trygghet att vi är två. Det finns ju män som inte tar något ansvar för sina barn och då är det ju samma sak som att vara ensamstående. Men det finns ju många bra män och man kan ha tur. 

Exakt. Att skaffa barn själv är verkligen den absolut sista lösningen känner jag. Om man verkligen inte hinner hitta nån som vill samma. Har barn på deltid, alltså avlastning halva tiden, och det är inte lätt alla gånger. Jag förstår inte hur ensamstående orkar! Msn får ju isf vara beredd på att bara leva för barnet/barnen medan de är små, nåt annat utrymme finns inte.

Nej det kan man ju inte veta exakt. Men han har ansvar i att var sjukt tydlig och rak, från dag 1, att det aldrig kan bli några barn.

Men jösses, rätt krystad liknelse. Men vi kör väl på den linjen då:

Mannen i förhållandet vill ha sex. Kvinnan vill inte ha det (just då). Är hon egoistisk som inte har sex eftersom hans längtan är så stor? Är han felfri och oegoistisk som tycker att hon kan ställa upp eftersom hans längtan är så stor?