Berner sennen??
Jag och fästmannen har varit ett par i 10 år. Vi har inga barn och kan tyvärr ej få. Han jobbar heltid medan jag pluggar hemifrån i 2-3 år till och sen kommer jag jobba max 50% (nedsatt arbetsförmåga pga bilolycka). Vi är båda mycket hundkära och jag är uppväxt med flat coated retriever och chihuahua, medan sambon aldrig haft egen hund.
Vi har efter många års väntan äntligen bestämt oss för att tiden och orken finns för en hund.
Vi har båda läst massor och hälsat på hos olika raser. och fastnat helt för Berner sennen. Vilken härlig ras!!
Nackdelarna hos rasen med sjukdomar vet jag om. Likaså hög försäkring osv.
Men det jag skulle behöva hjälp med är... jag får smärtskov kanske 3-4ggr/mån. Det värsta sitter oftast bara i en dag och då sover jag mest och orkar inte gå långpromenader eller aktivera en hund som man ska mer än det nödvändiga. Sambon kan dock ta långpromenad när han kommer från jobbet. Men jag vill ändå veta utifall det kör ihop sig, står en hund (Berner sennen) ut med att inte få lika mycket aktivitet och motion som annars, några dagar varje månad? Om hunden skulle lida för mycket av det skulle jag hellre avstå hund. Jag skulle såklart aktivera den med det jag kan hemma, men kan inte ta mig ut på långa promenader eller liknande.
Den andra frågan. Är det dumt att ha en såpass stor ras dels som första hund (vi räknar med att gå valpkurs och ev lydnadskurs och annat som dyker upp längs vägen), och är det dåligt för hunden att vi bor i lägenhet och inte har en gård att släppa ut den på?
Vi bor i en trea med stor inglasad balkong, men har ingen gård. Dock har vi bil så vi tar oss lätt till skog och mark inom tre minuter, där hunden kan få springa av sig.
Är det något annat jag missat att tänka på? Vi är lite rädda att göra fel så hunden får lida för det och vi känner att detta är ett stort ansvar som måste bli rätt från början. Om vi ej har rätt förutsättningar för just denna ras får vi såklart tänka om. Men jag har blivit så förälskad i rasen att jag har svårt att se någon annan nu. Deras personlighet verkar så "lagom" på alla sätt. Varken för lite eller för mycket. Och jag älskar en stor hund. Vi har även bla träffat några Sankt bernhards men den fastnade vi inte för på samma sätt och inte heller Leonbergern (även om alla vovvar är fantastiska). New foundland är också mysig men Berner sennen känns så perfekt!
Vad tycker ni som har kunskap av rasen?? Tänker vi rätt eller fel? Borde vi se oss om efter en mindre ras eller skulle det kunna fungera ändå?
Mvh
Förhoppningsvis blivande hundägare
