Kan man leva när man fått livet förstört för ett PUT?
Hur lever man när man pressats in i ett liv som inte alls går ihop med en själv, får man det alls?
Om man för länge sedan var en tonåring nyligen anorektiker som mådde skit och hatade sig själv, och någon fann det lukrativt att utnyttja det för att få PUT genom att uppvakta och sedan börja manipulera och pressa henne till att skaffa barn mot sin vilja istället för att gå klart gymnasiet?
Får en sådan människa någonsin må bra och vara sig själv utan att skämmas när man en gång fängslats i en roll som strider tvärt mot allt man är och vill vara, just för att man skämts och trott att man aldrig kan bli omtyckt?
Ungefär som att jaga och fösa in en skadskjuten räv i en bur och sedan kräva att den beter sig som en gosig lycklig familjehund resten av livet och aldrig ger sken av att längta ut till de andra som fortsatte springa fritt - för den "valde" ju själv att gå in i buren.
Har brytit och bytt ut mig själv inuti för att orka leva, dött och återuppstått, samma personlighet men som inte skäms och utplånar sig på andras begäran. Ett nytt jag som inte har något med det gamla att göra. Mår för första gången riktigt bra - i ensamhet när ingen kan klistra på en den äckliga klassiska "mammarollen" med självutplånande som huvudtema som bara sitter så förbannat fel.
Men kan man vara sig själv mer än i ensamhet eller måste man för alltid spela rollen för att något annat kanske inte passar omvärlden?
En gång offrad, alltid offrad, bara att foga sig och överlåta det där med livet till de duktiga fina människorna som minsann inte varit dumma utan gått över lik utan tvekan för att försvara sin frihet? Ja, eller som aldrig behövt försvara den för att ingen klamrat sig fast och hävdat att den kommer torteras och dödas om de själviskt prioriterar att gå klart skolan.
Vill egentligen ha ett socialt liv men vet inte om det går att bli accepterad, förstådd - eller bara fördömd för att man dels har den livssituationen och sedan till råga på allt inte stortrivs i den och är stolt som man ska per definition.
Det är lättast att hålla tyst, isolera sig och fortsätta den tysta ensamma kampen för att hålla skenet uppe och ta sig igenom en svår högskoleutbildning för att bevisa att man faktiskt inte är en idiot som alla tror.
Har brytit och bytt ut mig själv inuti för att orka leva, dött och återuppstått, samma personlighet men som inte skäms och utplånar sig på andras begäran. Ett nytt jag som inte har något med det gamla att göra. Mår för första gången riktigt bra - i ensamhet när ingen kan klistra på en den äckliga klassiska "mammarollen" med självutplånande som huvudtema som bara sitter så förbannat fel.
Men kan man vara sig själv mer än i ensamhet eller måste man för alltid spela rollen för att något annat kanske inte passar omvärlden?
En gång offrad, alltid offrad, bara att foga sig och överlåta det där med livet till de duktiga fina människorna som minsann inte varit dumma utan gått över lik utan tvekan för att försvara sin frihet? Ja, eller som aldrig behövt försvara den för att ingen klamrat sig fast och hävdat att den kommer torteras och dödas om de själviskt prioriterar att gå klart skolan.
Vill egentligen ha ett socialt liv men vet inte om det går att bli accepterad, förstådd - eller bara fördömd för att man dels har den livssituationen och sedan till råga på allt inte stortrivs i den och är stolt som man ska per definition.
Det är lättast att hålla tyst, isolera sig och fortsätta den tysta ensamma kampen för att hålla skenet uppe och ta sig igenom en svår högskoleutbildning för att bevisa att man faktiskt inte är en idiot som alla tror.
för att man