Anonym (Rädd!) skrev 2018-07-31 21:43:02 följande:
Jag har börjat bli väldigt förlossningsrädd och är jätterädd att jag kommer ha så ont att jag svimmar eller tappar kontrollen helt . Tappar man kontrollen/fattningen av smärtan och skriker olämpliga saker? Vilket bedövningsmedel lindrar mest och finns det så man kan få ha bedövningen hemma och ta redan vid dom första värkarna så man slipper ha så ont? Bara tanken av att folk skriver förlossningsbrev får mig att bli livrädd och tänka på att folk skriver brevet för att lämna till läkaren för att dom har så ont att dom inte kan prata eller tänka, är det så??? Det är jätte viktigt för mig att mitt förlossningsbrev läses omedelbart av läkaren och att läkaren gör som mina önskemål om jag ska våga föda. Får man dödsångest av en förlossning ?? Det har jag läst att man kan få.
Be om en igångsättning!!! Det fick jag med mitt andra barn då min första förlossning var en mardröm. Med andra barnet så fick jag ryggmärgsbedövning det första som hände och först efter detta sattes jag igång. Det var 2-3 veckor innan beräknat datum.
Det kändes väldigt bra och tryggt att åka in till BB i lugn och ro. Fick sitta i ett eget rum och hade god tid att prata med personalen innan de satte igång mig. Och förlossningen gick jättebra. Den var rena drömmen i jämförelse med min första. Visst hade jag ont och skrek även under denna förlossning. För ont gör det och det måste man igenom. Men smärtan var inte ens en bråkdel av den som jag kände vid förlossning nummer ett. Och mellan värkarna var jag helt mig själv, talbar och hade full kontroll. Så var det verkligen inte under den första.
Första förlossningen hade jag extrema smärtor och fick ingen bedövning, inte ens lustgas. För allt blev så bråttom och jag kunde inte tala- bara vråla. Jag svimmade av smärtan flera gånger. Det gick inte att be om bedövning. Värkarbetet var så intensivt att jag inte fick några pauser och jag sprack en hel del.
Eftersom det gick så fort så fick jag syrgas- fick alltså inte ens lustgas. Från första värken tills allt var avklarat gick det en och en halv timme varav 45 minuter spenderades i bil (där jag började få krystvärkar). En riktig störtförlossning. Jag var tvungen att stanna på BB en vecka efteråt för att återhämta mig eftersom jag blev chockad. Jag var bara 19 år gammal.
När det gäller kontroll så behöver du inte ha kontroll. Din kropp klarar av att föda barnet själv. Tillochmed en medvetslös människa kan föda barn. Du krystar av dig själv. Det går varken att snabba på eller hålla tillbaka. Lita på att din kropp är anpassad för att klara av detta. Gör ingenting. Följ bara med i arbetet. Du kommer kanske att tro att du ska dö. Men det gör du inte. Och ropar du att du hatar barnet, maken eller barnmorskorna eller att du vill dö eller vad som helst så gör det inget. Det är väldigt vanligt. De som befinner sig i rummet vet att du är så smärtpåverkad att du inte kan tänka klart och styra ditt beteende. Det är helt okej.
Se till att informera din make om hur du vill ha det i den mån du kan så han kan ta kontroll och du kan fokusera på att föda.
Du kommer att ta dig igenom förlossningen. Du överlever den. Men för att göra den så skonsam som möjligt både psykiskt och fysiskt så rekommenderar jag dig att be barnmorskan om en igångsättning då du är så rädd. Då kan du vara bedövad från början, få föda i lugn och ro när belastningen på BB är som lägst och slippa mycket av de plågsamma smärtorna.
Det kommer säkert att gå bra =)
